Om vi lyssnar vi noga, får vi kontakt med vad vi egentligen känner och behöver; med det som är levande i oss.
Men det finns något mer. Våra behov är signaler från en ännu djupare röst inom oss. Den inre visheten, vårt sannaste jag, den vi djupast är; någon väldigt genuin och självklar del som har överblick och klar blick. Den ger oss kunskap om vad vi behöver, vad som är sant, vad vi ska göra, vart vi ska gå och vem vi ska möta. Den är vår mest tillförlitliga vägledare.
Vi har den här essensen i oss och den reagerar på om vi lyssnar på den eller ej. Vi har den här essensen, eller, vi är den här essensen. Den lever i oss och relaterar alltid till oss på olika sätt; försöker nå vår uppmärksamhet genom våra kroppar, känslor, spontana tankar, intuitivt vetande, människor vi möter osv.
Den sänder signaler till oss när vi inte lyssnar. Vår energi blir blockerad, kroppen och själen stänger av, vi får spänningar och blir avskurna från kontakten med oss själva och andra. Det är obehagligt. Vi kan känna ångest, bli låga eller deprimerade; desorienterade, vilsna och långt bort från de vi egentligen är.
Om vi dömer oss själva, har vi tappat kontakten med den här inre, visa delen av oss själva. När vi är självkritiska, är vi det istället för att lyssna efter och lita till den inre vägledningen som finns där.
Det handlar mycket om öppenhet och tillit.
Tillit till att vi är så mycket mer än vi förstår. Tillit till att vi har den här vägledaren inom oss och att den aldrig är skild från oss, för den är en del av oss. Den här essensen har en så djup kärlek till oss. På den djupa platsen är vi aldrig skilda från den stora, villkorslösa kärleken. Det är som om vårt eget jag djupast övergår i den här stora kärleken som är botten i alla.
Så upplever jag det när jag lyssnar inåt. Hur är det för dig? Berätta för mig!
Med värme,
Evalotta.