Vår storhet, den begåvning vi har, är något vi fått för att använda till det gemensammas bästa. Att se sin egen storhet är inte att förhäva sig eller att tro sig vara förmer än någon annan. Det är att ödmjukt se och ta emot vad just man själv fått att förvalta och att generöst dela med sig av till andra av det.
Många har svårt att se sin egen storhet och berätta om den. Kanske är det bara ovana, kanske finns en rädsla för att andra ska döma eller backa undan eller att kontakten ska brytas. Det finns ingen anledning att inte vara stor. Vi är det, alla.
Att vara stor är att vara sig själv fullt ut. Att vara transparent och bejaka den man är. Det kan innebära att våga vara emotionellt sårbar och ärlig, det kan innebära att ta ett ledarskap eller att våga infinna sig fastän det är svårt. Vi vet alla någonstans vad vi har i oss. Jag tror det i alla fall.
På kursen jag går, The Creative’s Workshop (Seth Godin) har jag och en vän initierat frågor för att öva på att visa och tala om sin egen storhet. Många tycker att det är för svårt. Jag tänker att det är viktigt att våga, om man vill komma till sin rätt i livet.
Frågorna är:
What is your greatness?
What is your gift?
What is your special genius?
How are you most able to help others?
What do your friends ask you to help them with, that you love doing?
When your friend is in trouble, how are you most helpful?
What painful hole have you crawled out of, and survived?
What are you proudest of?What comes so easily to you, that you almost forget to value it?
What would your friends say is your greatest quality?
When you die, what do you hope your loved ones remember about you?
Hur känns det att svara på dem och dela med världen? Eller att svara på dem och dela med en enda person?
Med värme,
Evalotta.