De första stora kriserna drar med sig en massa lagrade känslor fram i ljuset; djupt lagrad rädsla, sorg och smärta som finns samlad inom en. Känslor och upplevelser som aldrig fått språk eller blivit speglade, kan bli till en grå förlamning i systemet. Själen som ännu inte mött sin egen storhet, famlar vilsen i sitt liv.
Men, som lager på lager skalas av, förändras processen och krisens karaktär. Den som tvivlar på sitt värde, kan i djupet av sitt vara finna sig själv innerligt älskad och värdefull. Den som bär på skuld, kan finna kärleksfullt befriande förståelse. Den som bär på en vag känsla av skam som emellanåt smäller till som en råttfälla runt hjärtat, kan finna att allt, precis allt, är värdigt och välkommet in i kärleken.
Gamla upplevelser av övergivenhet och utsatthet som blommar fram vid förluster, kan komma till ro när man möter sina yngre åldrar med öppen famn.
Födelse och död bildar par, inte liv och död. Den ”död” man genomgår i den djupa krisen, öppnar för nytt liv. Så småningom blir känslorna alldeles rena och då får de en helt annan karaktär. Sorgen fylls av tacksamhet och värme. Tårarna flödar, men glädjen finns kvar. Rädslan bottnar i en djupare tillit. Ensamheten bottnar i erfarenheten att djupast inom sig är man aldrig ensam.
Det kan vara svårt att lära sig hitta i krisen; i sorgens och smärtans labyrinter, men man kan lita på processen och i mitten öppnar sig livet. Går man bara tillräckligt djupt, släpper taget ända in, så finner man en kärlek och frid som genomlyser alla rädslor, allt tvivel och all oro. Där landar man i ljus och klarhet. Det är motståndet mot att falla, försöken att klamra sig fast vid det som inte längre bär, som ger lidande. Att väl tillåta sig att falla, är djupast en upplevelse av ljus. Man behöver bara stå ut med det svåra och ha tillit.
Med värme,
Evalotta