Att släppa en annan människa nära, är för många något av det svåraste vi kan göra. Vi blir så sårbara. Mötet väcker delar i oss som vi tappat kontakten med tidigt i livet. De delar som inte blev empatiskt sedda och mottagna när vi var små, förblir unga och osynliga för oss någonstans inom. När någon kommer nära, påminns vi om vårt osynliga bagage. Kanske presenterar det sig som ett obehag, en stress, och får oss att vilja gå bort från den relation som väckte det till liv. Kanske visar det sig i form av en längtan att bli sedd, älskad, aldrig mer övergiven.
Det som väcks i oss när någon kommer nära, har legat så länge där i våra skrymslen och vrår. Förmodligen hamnade det där långt innan vi kunde prata och definiera våra känslor och behov med ord. Det ligger kvar där i form av fysiska förnimmelser, en känsla av att hela vår existens är hotad. I djupet av upplevelsen riskerar vi att försvinna, uppslukas, av den andres behov eller att försvinna och gå under om den andre inte är kvar.
Det här är så djupa skeenden i oss och det skapar starka drivkrafter att röra sig emot, hålla kvar, eller avskärma sig och fly för sitt liv.
Eftersom den del i oss som reagerar även är en fundamental förutsättning för att vi ska kunna känna oss både trygga och känslomässigt levande, så försöker den på olika sätt nå vårt medvetande. Vi söker oss till relationer där den vaknar till liv, men sedan står vi ofta handfallna inför de krafter som satts i rörelse.
Relationer som väcker den bortglömda, försummade delen av oss till liv, är en värdefull hjälp. Det avgörande är dock att vi själva börjar se, välkomna och ta hand om det som vaknat till liv i oss.
Lösningen är inte att stöta bort den som speglade fram det eller att bli beroende av den andre för att känna sig hel. Sådana dynamiker gör närheten omöjlig. De gör växandet omöjligt. När vi söker lösningen där, kommer både vi själva och den andre att uppleva villkor och krav som ger en enorm stress. Stressen och maktlösheten inför den vi en gång var helt beroende av finns lagrad i systemet. Lösningen finns i att påbörja den långa och mödosamma icke-flashiga vägen till att lära känna det försummade i sig själv och hjälpa det till att bli en del av våra liv. Den resan kan ta sina år i terapi. Den resan kan man bara göra själv. Sedan blir så småningom en ny form av närhet möjlig. Det finns inga genvägar här, ingen quick fix. Men varje steg på resan kommer att hjälpa dig, oavsett hur det känns.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har lagt ner min kunskap i två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. De är fulla av empati och värme. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Med värme,
Evalotta.