Att integrera sin skugga, igen och igen

När smärtan från det undermedvetna tränger sig fram, vill bryta igenom, kommer den i form av ångest och rädsla. Stressen, obehaget och smärtan kan vara så stark. Så skrämmande. Så stor. I känslan invaderar den hela ens person och hotar med att aldrig försvinna. Den kan vara så skrämmande att det känns som om den aldrig skulle gå över.

När det är tid för material från det undermedvetna att komma fram i ljuset, spelar det ingen roll vad du vet eller hur trygg du nyss kände dig. Stabil och kompetent. Hur mycket ditt vuxna jag än vet om den här processen; hur många böcker om Jung och själens dunkla natt du än läst – det känna lika skrämmande oavsett.

För det som kallar på din uppmärksamhet är bortglömda delar av dig själv. Känslorna som ligger där kan ha legat i skuggan i decennier. Den del av dig som du ska möta kanske bara är ett år gammal och du får återuppleva känslorna i den form som ditt ettåriga jag upplevde dem. Skrämmande. Invaderande. Hotfulla. Ditt ettåriga jag har inga verktyg.

Det är lätt att förstå att vi lägger skrämmande känslor i skuggan när vi är små och sedan tappar kontakten med dem. Men vi tappar den inte helt. De borttappade delarna av oss försöker nå oss på olika sätt. De kommer med sina skrämmande känslor paketerade som en underliggande ångest som gör att vi blir avskurna från oss själva. De kommer som spänningar och smärta i kroppen. De kommer som stress och fysiska problem. De kommer som depression. Tillstånd vi spontant inte vill vara i. Tillstånd vi spontant kan vilja förändra, mota bort, döva. Tillstånd det kan vara oerhört svårt att stå ut med att färdas igenom och kanske vågar vi inte heller lita på att det blir bättre om vi går in i det.

Men det finns något på andra sidan. På andra sidan finns delar av oss själva som innehåller glädje, vishet och livskraft. Delar som vi behöver för att känna oss hela. Delar som vi på olika sätt letar efter utanför oss själva när vi tappat kontakten med dem.

Jag har gått ett par år i terapi nu, en ny vända. Hösten har varit en skön tid. Jag har haft bra flyt, känt mig trygg, stabil och professionell. Så kom den där underliggande ångesten som jag haft från och till hela mitt liv. Den som ger mig känslan av att inte vara glad och inte få kontakt. Likaså kom rösten som dömde mig. ”Ska det vara så? Efter år i terapi? Är det något fel på mig? Är jag ett hopplöst fall som det aldrig blir någon ordning på? Skadad för livet? Ett hopplöst problembarn?”

Ja gav mitt ja. Ett ja med ett visst motstånd. Övergången är så svår; övergången från att må bra och känna sig i balans och full av kompetens till att övermannas av en ångest som slår undan fötterna på en och sätter stopp för all framfart.

Rädslan jag mötte var verkligen ett litet, litet barns rädsla och jag var det barnet. Utan vuxenstrategier. Bara rå rädsla. Det kändes som om känslorna skulle förgöra mig. De var så starka. Det kändes som om de skulle stanna för evigt och jag skulle bli fast i det tillståndet.

Jag skulle sitta ensam och ledsen och ångestfylld i mitt vardagsrum resten av mitt liv.

Jag förstår VERKLIGEN varför jag stoppat undan dem. Jag förstår också verkligen varför jag väntat tills nu med att möta dem.

Så kom tillsist känslorna hela vägen igenom. Tårarna rann och det var inte längre skrämmande. 

Efter en stund blev allting lugnt. Den djupa friden infann sig.

Det var bara känslor. Inget annat än känslor. 

Känslor som behövde ta i för att komma igenom. Känslor som presenterade sig som lika skrämmande som de var när jag var ett litet barn. Ensam och utsatt.

Och jag påminns igen om vägen.

Det här är också en del av vägen. Så viktig.

Det är så lätt att tänka att vägen framåt ska komma i form av roliga projekt, kul idéer och nya människor jag möter och gör saker tillsammans med. Det är den del av vägen som jag letar efter och förväntar mig. Men den del av vägen som handlar om att integrera stoff från det undermedvetna är nog så viktig. Det är också en oerhört viktig del av vägen. Att falla. Falla djupare in i sig själv. Sin grund.

Det är så lätt att glömma det här eller tro att det ligger bakom en i tid. Lätt att glömma vilka skatter som finns i att integrera det undanstoppade material man har i sig. Och det sker när det sker. Det kanske sker precis när man mår som bäst och har kapacitet för att ta hand om det.

Utveckling sker inte uppåt, framåt till en tillvaro utan skav. Det är en sådan illusion att man blir fri en gång för alla, blir fri från det som smärtar och skaver.

Man kan känna sig värdefull och älskad, men när det är tid att integrera material från skuggan likväl få möta djupa känslor av att vara oälskad, värdelös och djupt ensam. Vilsen. Det är så vägen ser ut och det är inget fel. Allt existerar sida vid sida. Det är så integrering ser ut. Skuggan är en del av oss. En viktig del. Tack och lov blir vi aldrig klara.

Frihet är inte att slippa svåra känslor. Det är att kunna stå kvar i dem när de kommer.

Stå kvar i stormen, modigt möta rädslan fastän den känns överväldigande. Stå kvar tills friden kommer. För det gör den. Alltid.

Med värme,

Evalotta.