När man gör ett inre arbete och möter sin skugga, kan det man möter kännas oerhört skrämmande. Hota med att aldrig försvinna. Hota med att stanna förevigt.
Men det som presenterar sig som jätteskrämmande och farligt, är bara vilsegångna delar av en själv. Som små spöken som säger bu.
Kanske är det det som spöken är. Delar av oss som inte fått vara med. Som blivit kvar i skuggorna. Som spökar för att bli sedda och få kontakt. Få bli ett med oss i kärleken och värmen.
För när de väl kommer in i ljuset, så kommer friden. Lugnet. Den stora tryggheten och kärleken. Alltid.