Ibland i livet på jorden känner jag en stark saknad och längtan, en sorg. Första lagret på den brukar handla om mina nära som gått ur tiden, men jag vet att jag kände samma saknad och sorg även när de levde i tiden. Jag har alltid känt den. Det är en längtan efter Ursprunget, efter enheten med det jag kommer ifrån. När jag hittar kontakten med Källan, då blir allt lugnt i mig och jag minns vem jag är. Jag är ett med mitt Ursprung, ett med allt.
Man kan lätt fastna i saknaden och sorgen innan man hittar portalen in till den inre rymden. Det är lätt att känna sig ensam där, avskuren från livet. Det är en smärtsam plats. Igår fick jag följa en häst som var på den platsen. Hon visste att jag visste, så vi var tillsammans smärtan. Hennes smärta gick rakt in i min kropp. Man behöver inte göra något annat än vänta och välkomna smärtan, tids nog öppnar den upp sig till en rymd. Sorgen koncentrerades till en smärtpunkt, som en brännpunkt i mig som gjorde väldigt ont. Den gick från att vara ett tillstånd till att bli en punkt. Det är lättare. En brännpunkt är väldigt nära ett hål, en öppning till en annan dimension. Vi behöver de där öppningarna och inte sällan kommer de genom någon slags smärta. Längtan efter det som finns där på andra sidan portalen blir en smärta som driver oss att söka. Det är som att Gud drar sig undan för att vi ska följa efter, för att sätta oss i rörelse och låta den kreativa kraften föra oss till mötet med dem vi egentligen är. Vi är så stora och så små. Ett med alltet, oändligheten, Gud. Små fraktaler i en oändlighet. Det är en inre rymd som aldrig tar slut. Den bara fortsätter och fortsätter oändligt. Vi är fraktaler i en rymd som fortsätter oändligt både inåt och utåt.
Den lilla inre rörelsen blir på en annan plats i konen till en stor rörelse. Det är så små, små rörelser som förändrar allt. En liten inre rörelse av att mjukna, öppna upp, kan leda till den kontakt med det stora som gör förlåtelse och försoning möjlig. Kontakten med den här kraften är en kontakt med vårt stora jag som är villkorslös kärlek. Den del av oss som finns kvar utanför tiden. Vår obundna andra halva.
Det är som om naturen själv längtar efter Ursprunget.
En ek visade att den också längtar och saknar. Först blir det en längtan tillbaks till då den var ekollon och sedan till det stadie innan den började skilja ut sig och växa fram som ett; då den var ett med allt, eller i alla fall moderträdet. Eken var själv varit en del av en annan ek och för den är det därifrån den kommer. Samtidigt är den själv moderträd till en rad ekar. Ursprunget ligger bakåt i tiden men också framåt och precis här och nu. Det är utanför tiden och har både hänt, kommer att hända och händer.
Jag kan sakna det jag kom ur innan jag steg ner i tiden och glömskan, mitt Ursprung, men jag är också kvar i det och påväg mot det. Jag såg så tydligt igår att jag redan är en urmoder. Alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn som kommer ur mig, de finns redan. Jag är redan deras linje bakåt. Det är stort. Allt finns redan, som sidorna i en bok där vi bara ser det uppslag som är öppet.
Att leva i tiden är att leva med paradoxen att det jag saknar redan är här, nära, och att längtan i sig fyller en funktion. Längtan för i kontakt. Vi behöver vara i kontakt, annars kan det avskurna tillståndet förgöra oss. När jag följer saknaden och längtan inåt, blir det tydligt att den jag längtar efter och själva längtan är samma. Samma Kärlek som drar i mig. Vaggar mig till ro. Visar mig alltings skönhet. Allt är genomsyrat av den här kraften. Allt är Väg, Portal. All smärta kan vara en väg till kontakt. All skönhet. Inget finns som inte är väg.
Igår när jag mediterade med flocken, var det mycket om spiraler.
När jag satt på en häst och mediterade, hoppade en av katterna upp i mitt knä. Jag frågade henne om ursprunget och hon visade spiraler. Spiraler som blev som koner, smalnade av för att sedan vidga sig igen, som oändliga geometriska figurer. Sedan spiraler som var som tunnlar genom tid och rum. Hon förmedlade en upplevelse av ursprunget som något vi kan färdas till i de här spiral-tunnlarna. Ursprunget som både är där vi kommer ifrån och det vi är. Ursprunget är i oss, den vi djupast är. Spiraltunnlar som går mellan allt, för allt samman. Får avstånd att försvinna. Jag fick bilden av att det är sådana tunnlar man färdas i när man går ur tiden, när kroppen har dött. Min syster visade mig från andra sidan hur det finns krökta rum i universum, spiraler som är som genvägs-tunnlar genom tid och rum. Det finns inga avstånd när man färdas i dem. Jag känner igen det här, det är precis så jag upplever det.
Jag frågade katten om Ursprunget. Vad är Ursprunget? Hon förmedlade en bild av den kreativa kraften, ljuset, kärleken och en ton. Musik. En dimension av toner, kärlek, ljus. Den kreativa kraften är Ursprungets aktivitet i världen. I den kreativa kraften är vi i kontakt. Den sätter oss i rörelse, den för oss i kontakt med livet självt. Att vara avskuren från livskraften är depression, död, stagnation, ångest och förtvivlan. Det är djup ensamhet. Men livskraften finns där, alldeles nära. På andra sidan smärtpunkten, på andra sidan det lilla hålet eller det stora sammanbrottet. Där finns livet. Gud. Vi. Kontakten med det eviga flödet av liv, ljus, kärlek och skönhet. Det är den kontakten vi behöver för att perspektiven ska bli rätt. Den finns utanför oss i naturen, den finns inom oss. Framåt, bakåt, exakt nu. I varje andetag, i allt. Den är överallt, bara en tunn hinna skiljer oss åt och den är bara en liten inre rörelse bort.
Med värme,
Evalotta.