Den relation som i början kändes så löftesrik, kantas ofta av en rad problem när förälskelsen lagt sig. Den initiala attraktionen, ruset och hoppet ersätts ganska snart av slitningar och besvikelse. Behov som för båda känns absolut nödvändiga, gör att klyftan ökar, samtidigt som det finns en bindning som håller er kvar.
Berättigade behov
I den som fått med sig ett otryggt anknytningsmönster finns en ung ålder som inte fått knyta an tillräckligt till sin mamma. Det kan ha hänt något längs vägen, uppstått en separation eller så har den känslomässiga närheten inte funnits där på ett stabilt sätt. Det gör att de känslomässiga behov av trygghet och närhet man hade då, blir kvar i ens system. Det här är ofta omedvetet. De lever kvar inom som en drivkraft att ställa allt tillrätta i en ny nära relation. I det ambivalenta mönstret blir det en längtan efter symbiosen och tillgängligheten. I det undvikande mönstret blir det en längtan någon som alltid finns där så att man kan komma och gå som man vill. I båda mönstren finns en djupt liggande upplevelse av att separation är livshotande. Allt det här är helt begripligt ur ett litet barns perspektiv.
Den unga åldern i båda, har livsviktiga behov att värna om. Att skapa avstånd och värna om sitt oberoende är ett sätt att säkra sin överlevnad. Att värna om kontakten är ett annat.
En rimlig förväntan som blir helt orimlig
Oberoende om du söker närheten eller avståndet för att bli trygg, är det behov du värnar om helt rimligt. I relation till sin mamma behöver den unga åldern i dig göra så. Problemet blir när du tar med dig ditt unga jags förväntningar och flyttar över dem till din partner (eller vän). Du tar då också med dig en hel väska full av ouppackade förväntningar, besvikelser och obekräftade känslor som du ni hoppas och tror att din nya kärlek ska kunna förstå och möta. Du går in i relationen, full av hopp. När det efter en tid visar sig att den andre inte vill eller kan ge dig det du behöver, börjar problemen. De förväntningar du har på relationen, är barnets fullt rimliga förväntningar på sin förälder. Den del av dig som måste se till att få det rätt den här gången, har verkligen rätt i det. Problemet är bara att när förväntan projiceras på din partner (eller vän), så blir det helt orimligt och dömt att misslyckas.
Anpassning
För en tid kan du gå in i anpassning och försöka gå din partners önskemål om avstånd eller mer närhet tillmötes.
Ofta har den ambivalenta ett stort tålamod i den här fasen och anpassar bort allt mer av sitt närhetsbehov. Den undvikandes behov av avstånd får ofta den ambivalenta att lida samtidigt som den vänder ut och in på sig själv för att få det att fungera. Precis som i barndomen blir man som ambivalent smidig, inkännande, försöker ändra på sig själv och bli lite mer som den andra behöver. Man provar ofta också att försöka visa vad man vill ha, att börja sätta ord på saker i tron att det ska göra det hela bättre. Man börjar kanske för första gången uttrycka sina känslor och behov i ord på ett sätt man inte var kapabel att göra i relation till sina föräldrar.
Den undvikande däremot reagerar på den ambivalentas förväntningar och behöver värja sig. Som undvikande känner man den andres bottenlösa hål av längtan efter närhet, och man måste skapa avstånd. Man måste bort för att kunna andas. Man kan inte ta över ansvaret för den andres inre barn, det kväver en. Det här är också en adekvat reaktion. Samtidigt vill man inte bli övergiven, utan försäkra sig om att relationen finns kvar. Att mamma finns där om man skulle behöva henne. Man rör sig därför mot relationen ibland och knyter an lite för att sedan gå tillbaka till sin trygga plats på lagom avstånd.
Att förändra dramats utgång
Det säger sig självt att det här dramat aldrig kommer att sluta lyckligt. Ingen relation fungerar bra när mönstren från barndomen är triggade. Det säger sig självt att när man som ambivalent förväntar sig att få den närhet man inte fick som barn, kommer den att behöva gå bort från en. Det kommer aldrig att fungera. Att den andre avlägsnar sig, är ur den aspekten en sund reaktion.
Det säger också sig självt att den som i en tvåsamhet söker en mamma som bara finns där, en som står kvar när man själv kommer och går som man vill, kommer inte heller att lyckas. Man kommer så småningom att bli övergiven igen, även om man själv oftast lämnar relationen långt innan det hänt.
De behov som väckts genom mötet, är viktiga. De behöver fångas upp, annars kommer de att göra även framtida nära relationer omöjliga. Du behöver hämta hem dina projektioner och möta dig själv. Först då kan det här dramat få en annan utgång.
Om du försöker avstå från dina närhetsbehov för att de kan verka orimliga, då puttar du bara den oanknutna delen ännu längre ifrån dig. Då kommer du fortsätta vilja att någon annan ska ta hand om den och därigenom få andra att lämna dig.
Om du försöker hålla ett avstånd till allt vad känslor heter, distansera dig från närheten som väcker obehag, då kommer du också bara fortsätta att hålla den oanknutna delen ifrån dig.
Vägen
Den oanknutna delen i dig behöver få knyta an. Den behöver verkligen det, men den behöver få knyta an till dig. Dig. Så länge du håller den ifrån dig, kommer tomheten att eka inom dig. Den tomheten kommer aldrig att bli fylld så länge du håller en del av dig ifrån dig. Kanske upplever du inte att du gör det, kanske försöker du bara slippa känna jobbiga känslor och ha någon slags kontroll över dina relationer.
De borttappade delarna av dig visar sig i de reaktioner där du önskar att den andre gjorde annorlunda. De finns gömda i din längtan, i ditt motstånd och i de känslor som återkommer. De här av dig delarna har förmodligen fått höra att de inte är okej som de är. De har erfarenheter av att andra inte orkar med dem och att de måste klara sig själva. Ingen verkar finnas som står ut med dem och deras behov. Vägen här är du. Den går igenom dig.
I dig finns ett starkt, tryggt, oskadat jag. Det kallas för olika saker; ditt sanna jag, ditt stora själv eller liknande. Den här platsen finns inuti oss alla. Försök att hitta den platsen. Det är som att aktivera en stor, trygg del som kan ta hand om små, bortkomna delar. Det är den här delen som kan ge dig allt du längtar efter. I relation till den här empatiska, varma, villkorslöst älskande delen av dig själv, kan dina behov aldrig vara för mycket. Du kan aldrig vara för behövande. Du kan aldrig vara för rädd för att bli övergiven. Ditt stora jag kan bära alla dina behov. Det är du själv som är din villkorslöst älskande förälder nu. Du behöver varken anpassa dig eller komma över dina problem. Allt kan famnas och bäras av den här delen av dig.
Möte utan sammanblandning
Först när du själv kan bära din unga ålders längtan och behov, blir en sann närhet möjlig. En närhet som håller över tid och inte är intrasslad i ouppfyllda förväntningar. En närhet utan den anpassning som gör att man tappar bort sig själv. Först då kan du vara nära utan att behöva skapa avstånd för att freda ditt space. Först då kan du vara nära utan att försöka hoppas att den andre ger dig det din förälder inte kunde ge.
Att bli villkorslöst älskad och mött
När du lär dig känna igen din unga ålders förväntan och de reaktioner som då startar, då kan du ta hand om dina behov på nya sätt. Du behöver inte låta dig styras av den blinda kraft som kommer att leda dig tillbaka till smärtan. Så väl ambivalent som undvikande har ett behov av att få den villkorslösa kärlek och tillhörighet som man i lyckliga fall får som liten. Att behöva ge det till sig själv, kan kännas tungt och ensamt om det blir något man måste göra. När man däremot hittar in till en trygg plats i sig själv och upptäcker att det är något man kan göra, blir det istället en ny frihet. I relation till ditt stora jag, kan du aldrig vara för behövande, krånglig, jobbig, krävande, ledsen, liten, arg eller hjälplös. Ditt stora jag kan älska allt hos dig. Du behöver inte vara bra på känslor, du får ändå höra till dig själv.
Så det du spontant önskar att din vän skulle kunna ge dig, det du sörjer att du inte kan få, är något som du verkligen behöver. Det är viktigt att se det. Behovet är varken abnormt eller fel för att den du älskar inte kan möta det. Det behöver bli mött av dig. Bara du kan. Du behöver fylla ut tomheten med dig själv. Det kan du lära dig med tiden. Första steget är att bara bli medveten om den här dymaniken.
Med värme,
Evalotta.
__________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.