Hur det blir när någon kommer nära
När någon kommer nära, aktiveras den modell för närhet som du växt upp med. Är du van vid att närheten försvinner om du visar vad du själv känner och behöver, så kan du lätt försvinna med dig själv även som vuxen. Obemärkt glider du in i den roll du som barn lärde dig att ta. Den roll som var mest gynnsam då, blir den som tar över i dig. Det går fort och är så pass starkt att det kan vara väldigt svårt att ens märka att det händer. Du bara blir exempel till väldigt följsam, stark, svag eller hjälplös. Du flyttar fokuset helt till den andre och tappar kontakten med dig själv samtidigt som du kan känna en välbekant närhet genom att just gå in i dit gamla mönster. Det gamla känns tryggt. Det gamla känns som kärlek tills det plötsligt en dag inte gör det längre.
När de gamla mönstren inte längre fungerar
Med tiden slutar de här mönstren stegvis att fungera, men du har ännu ingen ny modell för närhet att falla tillbaka på. Du vill inte längre anpassa dig och göra som du brukat göra, men du vet inte hur du ska göra istället. Kanske hamnar du i en känsla av tomhet eller så får du ångest eller fylls av en känsla av främlingskap inför dig själv. Det kompliceras också av att de relationer du har delvis bygger på en anpassad version av dig. Det är som att du behöver skifta från en värld till en annan som du ännu inte känner. Du hamnar i limbo. Det är inte lätt att gå mellan världar. Det är som Tranströmer skriver:
”Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv
Man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.
Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.
Stanna kvar i tomheten
Man ska inte rädas att stå kvar där i det tomma. Det kan kännas som om det som förut var attraktivt nu falnar, som om man plötsligt inte längre vill ha allt man kämpat för. Det som förut var så viktigt att man gladeligen gav upp sig själv, har mist sin färg. Du vill inte längre ha den närhet du själv lyckas framkalla genom att bli den den andre behöver. Du vill bara få vara du. Vara genuin. Vara jämlik och fri. Se och bli sedd. Få finnas med allt som är du även om den andre sitter bredvid.
Så mycket av dig har hamnat i skuggan och hur gärna du än vill locka fram det, så låter det sig inte göras på kommando. De delar av dig som behövt gömma sig, har gömt sig för att du ska överleva. För att kontakten inte ska brytas. För att du inte ska bli övergiven och bortstött. Hur ska de delarna kunna veta att det är fritt fram nu?
En ny modell för närhet med dig själv
Du kan ha börjat behandla dig själv på samma sätt som dina föräldrar gjorde. De delar av dig som skrämde dina föräldrar, kan nu upplevas som farliga av dig. De oönskade delarna, kan ha blivit oönskade för dig. Kroppen håller dem åt dig för att du ska bli trygg. När den gamla tryggheten har blivit din nya otrygghet är det inte konstigt att du famlar. Att du mest vill vara ensam. Att relationer äter upp all din energi och att du inte vet vad du ska ha dem till. Det är svårt och tar tid att bit för bit bli till som den du egentligen är. Hela du. För du är allt som en människa kan vara. Du behöver bygga en ny modell för närhet med dig själv.
Ge dig tid att hantera det som kan ha funnits i generationer
Ta dig tid att inte veta. Tid att vara ensam. Tid att lyssna in din kropp som i decennier burit de delar du behövt gömma. Generationer av bortstötta delar kan ha hamnat i dig. Det går i släkten som en blind kraft. Släkter är som släkter är, eller snarare som de lärt sig bli för att klara sig. Det tar tid att bryta mönster. Under mönstren kan det dessutom finnas sorg och rädsla. Det kan finnas en sårbarhet som du inte är van vid. Men där finns också en mjukhet, en ny sorts följsamhet och lyhördhet som är riktad inåt. Du kan behöva sätta upp nya gränser utåt för att lära dig uppfatta den. Du kan behöva skapa ett mellanrum mellan dig och dina nära för att hålla kvar dig hos dig själv.
En portal till bortglömda delar av ditt inre
När dina gamla mönster inte längre fungerar, när du blir ledsen och vilsen av dem, kanske får ångest eller blir sjuk, står du framför en portal till ditt inre. Var inte rädd för att gå in igenom den. Du kommer så småningom att komma in till en värld som är din. En värld som är anpassad för dig, där du får finnas med allt som är du. En värld där det är viktigt vad du vill, känner, tycker, tänker och behöver. En värld där ingen dömer dig och där relationer bygger på en nyfikenhet på den andre. Där du får vara du. Där du inte behöver försvinna med ditt eget eller ge mycket mer än du får. Kanske behöver du gå mellan världarna i några decennier. Kanske kommer du alltid att leva i båda. Det tar tid att bryta igenom sina inre murar. Resan hem fortsätter hela livet. Så är det för alla, man blir aldrig klar. Men att orientera sig mot den nya världen ger en ny frihet. Du får leva i den. Du får. Den är din.
Med värme,
Evalotta.