Jag ska försöka förklara varför jag ibland ger dig precis det du vill ha och ibland måste stöta bort dig.
Mönstret har blivit som en del av mig
Mitt anknytningsmönster är invävt i mig. Det är som en väv av regler för hur jag måste göra när någon kommer nära. Regler som är som en programmering, en autopilot jag inte kan påverka i stunden. När jag vill vara nära någon eller när någon vill vara nära mig, är det som om jag hamnar i ett trångt litet rum. Ett rum där det bara finns ett enda sätt att vara och agera.
Jag blir den du vill att jag ska vara
Det mönster som är invävt i mitt system får mig att bli den du vill att jag ska vara. Dina behov måste tillgodoses till varje pris och jag vet hur jag ska göra. Jag gör det så bra att du tror att jag är den du alltid letat efter. Du tror att jag är din stora kärlek, den du vill ha allra närmast dig. Jag ser hur mina ansträngningar faller väl ut och du vill verkligen vara med mig. Nu kan jag pusta ut på ett plan, för risken för att bli övergiven har minskat.
Samtidigt ekar tomheten inom mig. Paniken växer. Du nöjer dig inte med att veta att vi har varandra. Du vill att jag ska fortsätta mata dig med närhet, kärlek och bekräftelse sådär som jag gjorde i början.
Jag har varit i den här loopen så länge nu, med olika personer, men ändå i samma loop av närhet och distans. Jag orkar inte längre. När jag stannar upp och tittar djupare in in mig själv, känner jag en djup trötthet. Jag vet precis hur jag ska få någon att vilja vara med mig, men är oförmögen att njuta av relationen när jag väl är i den. Jag kan attrahera, men vad ska jag göra sen? Jag känner mig tom och vilsen, som en främling inför mig själv. Jag vet inte vad jag vill. Må bra, tror jag. Känna mig fri. Få vara mig själv, en egen person som inte måste överge sig själv.
Jag förlorar mig själv i dina behov
Jag har ingen aning om hur jag skulle kunna få mina egna behov tillgodosedda i mötte med dig. Det är som om de försvinner, glider bort från mig och upphör att existera. När jag är med dig, är det som om du och dina behov fyller ut hela rummet. Jag vet att det inte är din avsikt, men det är så det känns för mig. Det är som om dina behov invaderar mig och jag måste värja mig för att inte gå under. När du tillsist kanske frågar vad jag behöver, vet jag bara att jag behöver space. Luft. Frihet. Få vara ensam. Jag har sagt det några gånger, så nu har du slutat fråga. Du vill inte höra vad jag behöver, du vill bara ha den version av mig som gör dig trygg. Den som ger, ser, älskar och vill vara nära. Jag vill inte vara nära. Att vara nära innebär att förlora mig själv. Det är inte ditt fel, det är bara så här det är för mig.
Jag har aldrig fått vara en egen person i mötet med någon som kommer nära. En egen person med egna behov, en som finns för min egen skull. Närhet för mig innebär att jag måste försvinna med mitt och låta den andre ta all plats. Att uttrycka egna behov har för mig alltid varit förknippat med att bli övergiven. Bortstött och oönskad. Jag är välkommen så länge jag möter den andres behov. I samma stund som jag säger att jag behöver något som innebär en distans, möts jag av besvikelse, kyla, ilska, tårar eller fasthållande. Som om jag inte får lov att vara en egen person. Det är som om mina behov kränker den andres självkänsla och att jag har ansvar för att inte göra så. Mina behov får inte bara vara mina behov, utan blir något som förstör för andra.
Två dåliga val och en del ångest
Det är som om jag antingen får välja bort mig själv för att få höra till eller prioritera mig själv och bli bortstött. Varför kan jag inte bara få höra till som jag är? Måste mina behov bli ett hot mot din trygghet? Kan du inte bara ta mig som jag är?
Jag kan inte hålla på att ge bort mig själv för att få höra till. Det är inte värt det. Jag väljer ensamheten. Den är skön. Den är fri. Ska jag vara i en relation, väljer jag den människa som inte ställer några krav på mig. Den som låter mig vara.
Rädslan för behov
Om jag bejakar mina behov inför dig, är jag rädd för att du ska bli arg. Jag är rädd för att mötas av tystnad och kyla. Rädd för att du ska säga saker som gör att jag tappar bort mig själv och går med på dina krav. Eller, dina önskemål. Jag vet att du inte gillar när jag kallar dem för krav. De känns som krav i mig.
Jag måste överge mina behov för att få höra till, men jag vill inte längre överge dem. Jag får ångest när jag gör det. Mycket av det du älskar hos mig är anpassning, något jag gör för att jag tror att jag måste. Om jag skulle sluta göra det och bejaka var jag själv behöver, skulle du nog ta det som ett bortstötande. Som om det var riktat mot dig. Om jag slutar fokusera på dina behov och börjar visa mina, är jag rädd att du tar det som en kränkning. Att du ska bli tyst. Kall. Jag är rädd att du ska fara ut mot mig, kalla mig självisk, säga att jag inte har rätt att tänka på mig själv. Att det är min förbannade skyldighet att sätta dig först. Jag får inte lämna dig, inte skapa avstånd. Mina behov får inte finnas, bara dina. Jag har stängt av mitt behövande, för det blir enklast så.
Du vill att jag ska behöva närhet
Du vill att jag ska behöva närhet från dig, att jag ska behöva dig. Det jag behöver är förståelse och bekräftelse på att jag är okej. Hur ska jag kunna ge dig närhet när jag inte behöver den själv? Den närhet jag önskar är att veta att vi har varandra, även om det finns ett avstånd emellan. Jag behöver det avståndet för att inte förlora mig själv. Kanske behöver du också det avståndet egentligen. Jag tror att även du förlorar dig i mötet med mig.
Släpp mig fri
Det jag vill be dig om är att släppa mig fri. Först när jag känner mig helt fri, fri från krav och förväntningar, kan vi mötas. Jag måste få gå bort från dig, bort för att kunna komma hem till mig själv. Jag bryr mig om dig, men om jag inte har mig själv med mig så möter du bara ett skal. En avstängd person som inte mår bra. Jag vet inte hur jag ska lösa det här, men jag vet att jag behöver öva på att vara sann mot mig själv. Öva på att inte gå in i anpassning och bli den du vill att jag ska vara. Öva på att vara mig själv fastän du blir tyst och drar dig bort från mig. Jag vill att du ska vara du. Dina behov är okej även om jag inte kan möta dem. Jag önskar att jag kände att mina behov är okej även om du blir besviken och kall när jag uttrycker dem. Jag försöker ta dem på allvar, men det är en resa jag behöver göra i mig själv.
Finns det hopp om oss?
Du undrar om det finns hopp om oss, om du ska vänta på mig. Du väntar gärna på mig, säger du. Vänta inte på mig, gör din egen resa. Förvänta dig inget från mig. Jag förväntar mig inget av dig. Kanske kan vi mötas en dag, som två separerade individer som står trygga i våra egna behov. Två trygga personer som inte förlorar fotfästet i mötet med varandra.
Att förlora fotfästet kan kännas fantastiskt till en början, jag vet. Jag vet hur jag kan svepas med, svepas iväg i en känsla. Förlora mig i ruset. Men sedan måste jag känna att jag står på fast mark, bottnar i mig själv. Att jag inte kan det i din närhet, har ingenting med dig att göra. Ingenting. Du kan inte påverka det.
Det finns hopp för dig och det finns hopp för mig. Var vi är om vi möts igen, kan ingen veta. Men jag hoppas att vi båda är hemma hos oss själva.
Med värme från budbäraren,
Evalotta
__________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.