I det här inlägget lånar jag min röst åt ett anknytningsmönster som är förvirrat. Det är ömsom ambivalent och ömsom undvikande. När man växt upp med en förälder som varit oförutsägbar och skrämmande, kan man utveckla ett desorganiserat mönster. Föräldern kanske inte varit skrämmande hela tiden, men det har funnits något under ytan som försatt en i en konstant katastrofberedskap. Det här har skapat en kronisk stress i systemet, en stress som egentligen är helt omöjlig för ett litet barn att hantera. Jag tänker mig att det skrämmande kan vara olika starkt och att man kan vara olika långt på skalan i det desorganiserade. Mycket av det jag läser om på svenska handlar om den grövsta formen av desorganisering där nära relationer inte fungerar alls, men jag tycker mig se en mildare form hos ganska många. En form där man kan ha nära relationer, men samtidigt lider i det tysta. Här är ett försök att ge en inblick i hur det här mönstret kan kännas och hur man kan börja ta hand om det.
Jag vet att jag är fel
Jag vill så gärna få vara nära, men jag vet att det är fel. Jag borde inte vilja det. Jag borde vilja vara stark och självständig. Inget av det jag längtar efter är okej. Jag borde inte vilja få sitta tätt intill, få stanna kvar nära. Jag borde inte behöva tröst. Jag förstår att min ledsenhet är fel, att den inte borde vara där. Jag borde inte behöva mina föräldrar, men jag gör det ändå. Jag skäms över mig själv, över mina abnorma behov av att få vara nära. Jag gömmer dem djupt, djupt inne i kroppen. Visar dem inte för någon.
Andra verkar få höra till, få tröst och närhet. Vad är det för fel på mig? Varför får inte jag vara nära?
Parentifiering och dubbla budskap
Ibland bjuds jag in till att få sitta nära, men det är bara när jag fyller en funktion. Oftast är det för att min förälder vill ha någon att anförtro sig åt. Jag lyssnar snällt, för när jag gör det får jag höra till. Jag hör och bekräftar. När min förälder är klar, blir jag ensam igen. Mitt fick aldrig någon plats. Jag förstår att det är fel att jag längtar efter att bli sedd för min egen skull och puttar den längtan ännu längre in i mig själv.
Jag är en hopplöst krånglig människa. Mina känslor och behov kommer tillbaka hela tiden. Det gör ont i mig att jag inte får höra till, men jag förstår att det måste vara så. Om jag ändå kunde få bli inbjuden att vara nära.
Ibland blir jag det, men när jag närmar mig möts jag ändå av en distans som får mig att skämmas. Trodde jag att jag skulle få höra till? Jag låtsas som ingenting, för jag förstår att min besvikelse inte är okej.
Den oförutsägbara vreden
Ibland får jag höra till en stund. Jag får vara nära och min förälder är snäll. Som jag njuter av de stunderna! Men plötsligt, utan att jag förstår varför, stöts jag och mina behov bort. Jag hamnar i kylan, som om jag gjort något förskräckligt. Det onda ögat äter sig in i min själ och bränner sönder mitt spirande hopp. Det gör så ont i mig att jag nästan inte klarar av att leva. Men jag gör det ändå, för jag förstår att mina känslor är fel.
Gå nära genom att spela trygg
Jag försöker närma mig min förälder med alla känslorna under kontroll. Försöker vara nära utan att visa minsta tecken på behov. Jag försöker också vara trygg och säker för att inte riskera att väcka min förälders vrede. Ibland möts jag av ett raseri som skrämmer ihjäl något i mig. Jag står helt ensam med den här vreden. Den lurar under ytan hela tiden och försätter mig i en konstant katastrofberedskap. När som helst kan vreden riktas mot min lilla kropp. Jag har ingenstans att gömma mig förutom djupt inne i mig själv. Jag drar mig så djupt in i mig själv jag kan och skickar fram ett ställföreträdande rolljag som kan fungera normalt. Normalt utan känslor och behov. Normalt som i stark och trygg. Normalt som att inte bli rädd, inte reagera.
Närhet med en otrygg
Det här lever kvar djupt inom mig, decennium efter decennium. Ibland vågar jag gå nära. Det är lättast för mig att gå nära någon som fungerar som jag själv gör. Någon som också är rädd för närhet. Då kan jag använda mig av allt jag har lärt mig för att bli trygg. Jag kan skicka fram min trygga persona som gör den andre mer lugn och tillgänglig.
Min sårbarhet kommer fram från sitt gömställe och placerar sig precis under huden. Den syns fortfarande inte, men den känns. Som den känns. Jag parerar den andre, ser, fångar upp, anpassar mig till varenda signal. Jag speglar och bekräftar. Vi kan få fantastiska möten där det blir starkt och nära. Jag blir rusig av att äntligen, äntligen få det jag alltid längtat efter. Men sedan försvinner den andre iväg. Bort. Jag står ensam kvar.
Komma nära och backa tillbaka
Jag vill gå nära, men vid minsta tecken på avvisande backar jag tillbaka. Jag är rädd för mitt eget närhetsbehov och är hyperuppmärksam på hur den andre reagerar på det. Jag sänder ut väldigt blandade och obegripliga signaler, jag förstår det, men jag har fullt upp med att försöka våga mig nära och samtidigt kontrollera faran. Jag vill till närheten och samtidigt bort från den. De här motstridiga krafterna sliter i mig, skickar mig fram och tillbaka. Jag måste akta mig, jag vill gå nära och jag vet aldrig när jag är trygg. Närhelst kan vreden komma mot mig och döda mig.
Kontroll och utplåning
Jag förstår att det är mitt närhetsbehov som är fel och försöker få det att krypa tillbaka till sin håla djupt inom mig. Jag måste hitta ett sätt att vara nära utan att behöva den andre eller bli så emotionell. När vi har kontakt igen, ser jag till att vara väldigt stor och ha allt under kontroll. Jag ser och möter den andres känslor, speglar behoven och förstår. Som jag förstår att den andre har svårt för det här med närhet. Som jag förstår att jag inte kan bli sedd eller mött. Jag förstår att den andre kan fara ut och bli arg på mig, det blir ju inte lätt för den andre när jag är som jag är. Mitt sätt att vara är en stor belastning för den andre. Orimligt stor, det måste jag förstå. Jag försöker försvinna med mig och mitt eget och skicka fram den där trygga personan som den andre kan tolerera utan att blir arg och stöta bort.
Hoppet
Någonting får mig att aldrig sluta försöka. Jag vet att det ibland finns en varm, snäll person därinne. Att det finns kärlek att få, bara man gör rätt och framför allt låter bli att ha egna behov och förväntningar. Att ha egna behov är livsfarligt. Det är att bli synlig. Att bli synlig med allt sitt totalt oacceptabla inre. Det som får synas måste vara acceptabelt. Möjligt att vara nära.
Rädsla utan lösning och stelnade känslor
Jag är egentligen livrädd, men det vet jag inte om. Inom mig finns ett spädbarn som inte får höra till med sina behov. Spädbarnets behov är jag. Jag måste, som litet spädbarn, försöka att inte behöva. Jag kan inte det. Jag måste då försöka upphöra att existera, för det är själva min existens som väcker förälderns vrede. Jag är helt förvirrad. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Det blir kaos. Totalt kaos. Det finns ingen lösning på det här. Jag är totalt beroende av en person som skrämmer ihjäl mig. Det gör så ont att jag fryser till is. Jag stelnar till inombords. Känslorna fastnar och försvinner allt mer från mig. Med tiden känner jag bara ångest och obehag. Jag går in i anpassning och levererar det som gör mig trygg i stunden, men under ytan skär smärtan i mig. Jag vet att den är fel, att den inte borde finnas. Den andre speglar den inte. Ingen ser och speglar mig. Det har hänt att någon ibland sagt att jag ser ledsen ut. Då har jag slagit det ifrån mig så fort jag bara kan. Det kändes kränkande att höra. Jag skäms.
Inom mig finns ett kaos som jag försöker döva, dölja, utplåna.
Konstant katastrofberedskap
Långt senare förstår jag att jag växt upp i en totalt omöjlig miljö där jag behövt vara konstant på min vakt. Katastrofberedskapen har varit total och ätit sig in i mitt nervsystem. Jag vet inte hur man känner sig trygg på riktigt, för jag har aldrig varit det. Min strategi för trygghet är total anpassning till den andre och ett utplånande av mig själv. Att bli synlig har inneburit livsfara.
Att börja läka
Långsamt börjar jag söka upp mig själv. Det tar tid. Decennier. Mina gömställen i kroppen är så bra. Hur ska jag kunna komma fram därifrån när jag inte vet om jag är trygg? Jag når mig inte. Det har blivit bättre med åren, men något fritt flöde har ännu inte infunnit sig. Det är som om delar av mig har fastnat där i kroppen, fastnat i kroniska spänningar. Med stor kärlek närmar jag mig min egen kropp. Lyssnar lyhört. Den har varit så ensam. Den har varit så övergiven. Långsamt börjar kroppen släppa fram små små fragment av mig. Det är som om det släpper fram en tunn liten tråd för att se vad som händer. Jag tar emot den och följer den försiktigt inåt. Det finns så mycket sorg och rädsla därinne. Jag sitter still och tar emot den. Den fyller hela mig. Jag andas och finns kvar. Andetag för andetag. Det är som om spädbarnet visar mig sitt totala kaos, det kaos som inte har någon lösning. Den rädsla som möttes av avsky eller ett glatt leende eller en ännu större rädsla. De känslor som blivit kaotiskt speglade, felspeglade eller inte speglade alls. Allt som bara blivit kvar i ett stort kaos i min kropp. Ett kaos under kontroll.
Ju större trygghet, desto mer kan rädslan kännas
Först när jag är trygg nog, kan kaoset nå mig i sin råa form. Jag sitter med kaoset, rädslan, skräcken, det omöjliga. Jag sitter i det, står med det inom mig, ligger på rygg och känner det. Jag är i min kropp tillsammans med rädslan. På något vis är det mycket tryggare så här. Jag känner rädslan och det ger mig ett lugn. En stabilitet.
Min största rädsla är att jag ska försvinna igen. Försvinna bort ifrån mig, bort från kontakt. Jag har blandat samman det här i nära relationer och trott att jag dör om jag förlorar den andre. Egentligen är det mig själv jag inte vill förlora. Jag dör om jag förlorar mig själv. Jag försöker bädda in mig i en så trygg miljö som möjligt nu när jag läker. Varma människor. Snälla och förutsägbara situationer. Jag bygger upp mig själv, känsla för känsla.
Det handlar om mig nu
Jag börjar förstå att det handlar om mig nu. Det är mot mitt inre mina antenner behöver riktas. Det handlar inte om hur den andre reagerar på mig, det handlar om hur jag reagerar på mig. Det är jag som behöver kunna tolerera mina känslor och behov, inte den andre. Det är jag som behöver kunna godkänna min vilja, mina beslut, inte den andre. Jag behöver vara kvar tillsammans med mig själv. Vi övar, jag och jag. Målet är inte längre bevarad kontakt med den andre, det är bevarad kontakt med mig själv. Jag behöver bygga mig en helt ny form för trygghet och få erfara hur den känns.
Med värme från budbäraren,
Evalotta.
__________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.