Jag fick en fråga som jag vet berör många. Följ gärna med in i den och om du vill – dela ditt eget svar eller de frågor som uppstår i dig när du läser.
När jag är som mest sårbar, kan jag då förvänta mig att min partner ska orka finnas där?
”Jag tycker ofta det är svårt att veta vad man kan förvänta sig i en nära relation. Alla har ju ett ansvar att ta hand om sina trauma och sina utmaningar men å andra sidan är det något fint att visa sig sårbar och be om hjälp. När man är som mest sårbar och ber om tröst eller stöd – kan man då förvänta sig att ens partner ska finnas och orka? Vad är kärlek och vad kan man förvänta sig?
Å ena sidan tänker jag att vi alla bär ett eget ansvar för att ödmjukt läka sina sårade barn.
Det är en resa man måste göra själv.
Å andra sidan är vi alla ofullkomliga och här för att utvecklas. Vi är helt beroende av andra för att överleva. Att på djupet inse det – att vi alla är ett – innebär väl att det är först när vi vågar vara i vår sårbarhet och erkänna vår ofullkomlighet och vårt beroende av andra som vi kan uppleva Gud.
Det kanske inte är någon motsats – är det så att det är först när man gjort sin egna inre resa som man kan vara genuint sårbar inför andra?
Jag vet inte om du förstår vad jag far efter få jag knappt kan sätta ord på det.
Vad är kärlek? Är det först när man gjort som egna inre resa (eller i grunden är trygg) som man kan stanna kvar och hålla rum för någons känslor?”
Reflektioner
Jag tycker att det här är en viktig och väldigt välformulerad fråga som i sig rymmer många insikter. Den visar hur vägen så ofta ser ut. Vi står där och får hantera både ock. Vi är i grunden hela, älskade och det vi behöver kommer till oss. Vi kan i grunden lita till livet. Det finns en kraft större än vårt individuella jag som bär. Vi är samtidigt ansvariga för oss själva och våra sår. Vi kan inte lägga vårt sårade inre barn i någon annans knä och hoppas att den ska ta hand om det. Den djupa smärtan vi erfar just när vi känner oss som mest sårbara, behöver bli mött, älskad, uthärdad och integrerad av oss själva.
Vi är också beroende av andra för att överleva. Vi får ofta våra sår i relationer och många av oss behöver våra relationer för att läka. De erfarenheter av en otrygg närhet som blev en stress djupt i vårt nervsystem, kan med hjälp av nya erfarenheter börja läka. Men parallellt med goda erfarenheter från trygga relationer behöver vi lära oss att trygga oss själva. Gör vi inte det, kan den trygghet som kommer emot oss ha svårt att finna någonstans att slå rot.
Vad vi kan förvänta oss från andra är att de möter oss utifrån sin förmåga där de befinner sig i den stund då vi möts. När vi bryr oss om varandra, ger vi det vi kan. Det vi orkar. Vi ger av det vi har tillgång till.
En del av oss ger mer än vi egentligen har i tron om att det är så vi måste göra. Kanske i hopp om att en gång få lika mycket tillbaka av någon som kan se och ge.
En del av oss är omättliga i vad vi behöver få från andra, det är som om det vi får inte har någonstans att landa eller bara mättar för stunden.
En del av oss är väldigt medvetna om att vi inte kan kräva något av andra. Vi vill inte vara en belastning, men vill samtidigt kunna vara sårbara. Vi gör en avvägning, tar ansvar på alla sätt vi kan och bjuder in andra till att ta del av vår sårbarhet fast ändå under kontrollerade former. Egentligen vet vi ju. Det är svårt att dela när man egentligen vet, för andra kanske inte hjälper på det sätt man behöver. Andra kanske börjar säga sådant som man redan vet och då känner det bara krångligt. Då står man där och behöver avvisa den hjälp som inte hjälper eller så måste man förklara eller hantera den andres reaktion på ett avvisande och så försvann det där man behövde ur sikte.
Vad är det egentligen du längtar efter?
När vi delar sårbart med andra, förväntar vi oss kanske omedvetet att de ska veta vad vi vill att de ska göra. Vi tror att det är självklart vad vi vill, behöver och önskar i en sådan situation. Vi tror att de kan, egentligen, bara de vill. Vi utgår lätt från att den andre är stabil och kapabel att ta emot det sårbara hos oss och ge den trygghet och empati vi söker.
Så är det oftast inte. Den andre står där med sin historia, sitt eget nervsystem, sin egen resa och dagsform. Den andre kan inte veta vad du önskar och behöver om du inte delar det. Du kan inte veta vad den andre är kapabel till om du inte frågar, provar, förtydligar. Barnet i dig utgår kanske från att den andre kan vara en god förälder bara den vill. Det barnet behöver du se, möta och omfamna. Såklart barnet i dig hoppas på att möta en trygg förälder!
Verkligheten är dock att ni är två vuxna som möts. Kanske kan den vuxna i dig först reka lite. Hur mår den andre just nu? Hur ser den andres inre modell för närhet ut? Hur brukar den andre hantera sårbarhet i sig själv? Hur tränad är den andre på att prata om sånt som gör ont? Har den andre tränat på självempati eller finns där mycket självkritik? Brukar den andre kunna stanna kvar hos svåra känslor hos sig själv eller försöker den snarare ”lösa problemet”? Kan det som du vill dela trigga sår och försvar hos den andre?
Den typen av frågor kan vara bra att ställa sig för att få en slags bild av vad som är rimligt att förvänta sig av den man vill vara sårbar med.
En annan sak som kan påverka hur mötet blir, är vår egen tydlighet. Om jag vill dela något sårbart, kan det vara hjälpsamt att först förtydliga vad jag vill att den andre ska göra och fråga om det är okej. Kanske vet jag inte det och då kan jag antingen fundera kring det i ett lugnare tillstånd eller säga att jag inte vet och att du kanske önskar försöka ta reda på det i ett gemensamt utforskande. Kanske vill jag att den andre ska lyssna under tystnad och bara hålla en hand på min arm. Kanske vill jag att den andre ska säga att det jag säger går att förstå, att det är okej, att det som sker just nu är viktigt. Kanske vill jag bara få gråta en stund i någons famn. Kanske vill jag bara att den andre ska visa att den är kvar, att det går att stå ut med den här typen av känslor. Ju tydligare jag är med vad jag förväntar mig, desto större är sannolikheten att jag får just det.
Ofta är det just empati vi behöver när vi känner oss sårbara. Vi behöver sällan kloka resonemang eller andras perspektiv. Det kommer sen, sen när vi fått känslomässig kontakt. Först behöver vi bara bli mötta i det som gör ont. Inte fixa, lösa, läka, ordna, tänka. Bara bli sedda med kärlek. Det kan ske tillsammans med en annan människa eller tillsammans med oss själva. Min erfarenhet är att det är värdefullt att göra båda.
Det var några tankar från mig. Det är inte alltid så lätt att hitta klarheten i sig själv. Något som verkligen varit och är hjälpsamt för min egen del är att lära mig mer om känslor, behov och självempati just för att kunna både ta hand om mig själv och kommunicera mig själv till andra.
Med värme,
Evalotta.
_________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.