I många familjer, inte minst hos tidigare generetioner, innebär svåra känslor hos den ena att den andre gjort fel. Det finns en stark och omedelbar koppling mellan att någon uttrycker sorg, besvikelse eller ilska och att någon annan då känner skuld eller skam. Det gör det svårt och otryggt att att känna och uttrycka känslor.
Avstå känslor, behov och egen vilja för att bli trygg
I det känslomässigt otrygga familjemönstret blir det enklast och tryggast att avstå från att uttrycka känslor. När det inte finns någon där som hjälper en att förstå och ta hand om sina känslor på ett adekvat sätt, är det bättre att hålla dem för sig själv. I den bästa av världar kan man ändå känna sina känslor, men det inte ovanligt att man stoppar dem innan de ens nått ens medvetande. I en känslomässigt otrygg familj gör man bäst i att hantera sina känslor rationellt. Man lär sig förstå, och när man förstår så finns det ingen anledning att känna de svåra känslorna. Man behöver inte känna sig ledsen, arg, besviken eller sårbar om man förstår varför andra gör som de gör och det blir som det blir. Att bli känslomässigt rationell har ofta varit tidigare generationers sätt att klara sig. Kanske bär du på flera generationers oförmåga att stå kvar i sina känslor och bara uppleva dem.
I en kontext där andra dömer eller reagerar med skuld och skam blir man mindre sårbar om man avstår från att visa sina känslor. Om man inte uttrycker sina behov, minskar risken för konflikt. Han man lärt sig bli trygg genom att avstå från att reagera på sitt eget inre, kan det vara svårt att hitta dit sen i vuxen ålder. Att avstå från sig själv för att bli älskad och få höra till var kanske nödvändigt när man växte upp. Som vuxen ställer det däremot mest till det för en.
Känslor och drama
Ett exempel på hur det kan ta sig uttryck när man lärt sig avstå från sina reaktioner:
Du har sett fram emot att göra något tillsammans med en människa du tycker om och som är viktig för dig. Så ställer den andre in, kanske för att den är trött, kanske för att den har för mycket runt sig. Kanske triggar detta något i dig, och du förstår att det är gamla grejer som rörts upp. Varför blev du så ledsen för att den andre ställde in? Du förstår ju att det inte var personligt. Du förstår ju att man kan bli trött, du gör ju själv likadant. Så måste man kunna få göra. Du förstår, men en gnagande känsla ligger ändå kvar i systemet. Vad ska du göra av den? Att ta upp det med den andre känns fel. Den andre har ju inte gjort något fel och du vill inte skapa drama. Att inte ta upp det håller dig kvar i någon slags limbo, för du märker att du distanserar dig och inte vill släppa den andre nära. Hur ska du göra? Var sitter du fast?
Här går du vilse och så hittar du stigen
Du går vilse när du tror att dina känslor innebär att du lägger skuld på den andre. Du kan känna dig ledsen för något som inte blev av, även om du inte tycker att någon gjort något fel. Du kan känna dig ledsen även om du inte dömer den andre. Dina känslor är dina och legitima, oavsett vad du förstår. När du kan känna din känsla, utan att döma vare sig känslan eller den andre, så brukar det komma ett lugn inom. Känslan behövde bli känd och mottagen, upplevd och välkomnad. Det är inte konstigare än så. Du behöver varken stoppa den eller dra in den andre, bara uppleva den i kroppen.
Ett annat exempel:
Låt säga att någon du bryr dig om känner sig ensam och uttrycker det. Själv har du behov av att vara just ensam. När den andre frågar vad du gör idag och du har tomt i kalendern, tar det emot att säga det. Du vill inte ha sällskap men inte heller känna skuld. Du önskar kanske att den andre lät bli att fråga, för plötsligt blev den andres ensamhet ditt problem. Du vill inte behöva känna ansvar för den andres ensamhet, det blir alldeles för tungt och orimligt. Den andre låter så uppgiven, som om ditt sällskap skulle lösa ett stort problem. Du behöver verkligen den här dagen för dig själv.
I ett känslomässigt tryggt inre reaktionsmönster, skulle du kunna stå kvar i dig själv och verkligen höra den andres känslor utan att för den skull erbjuda ditt sällskap. Men det här är svårt!
Om du lärt dig att andras känslor innebär att du gjort fel, kan du överge dig själv på en millisekund för att gå den andre till mötes. Försöka fixa och ta bort det som känns smärtsamt. Du kan reagera på den andre som om den är jobbig. Du kan bjuda in den andre för att du känner dig tvungen. Du kan hitta på en ursäkt för att slippa, dikta ihop en historia om något du tyvärr måste göra, något du lovat någon. Kanske reagerar du på den andres uttryckta ensamhet med att säga att den faktiskt måste förstå att du inte kan ta hand om den hela tiden, att den får skaffa sig ett liv. Att kraven på dig är orimliga.
Att du kan säga som det är känns så orimligt att du inte ens tänker tanken.
Överge inte dig själv, stanna kvar
Att stanna kvar hos sig själv, oberoende av vad den andre känner, är något som många av oss behöver öva på. Första steget är att se att det är tillåtet och tryggt. Det var kanske varken tillåtet eller tryggt när du växte upp, men nu är det du som är din inre förälder och då kan du ändra spelreglerna. Nu har du rätt till dina känslor och behov. Att någon uttrycker en känsla eller ett behov, betyder inte att du måste möta det. Du behöver inte längre agera på upplevda krav. Att bli mött utifrån en känsla av krav, blir inte skönt för någon. Skulle du vilja att någon mötte dig utifrån en känsla av skuld eller krav när du kände dig ensam?
En känsla av ensamhet behöver inte fixas eller lösas. Många gånger behöver den bara upplevas. När den blir känd och mottagen, leder den till kontakt med en själv. Att överge sig själv, leder till en känsla av ensamhet. Att leta efter det som får jobbiga känslor att försvinna, leder till en känsla av ensamhet. Allt som innebär att slippa möta det som känns inom en, ger en känsla av ensamhet eftersom man överger sig själv. När man kan stå i sin känsla av ensamhet utan att vilja fly från den, blir det också lättare att själv finna kreativa lösningar för att hitta sällskap om det är det man vill ha.
Det är en process att komma till den plats där man kan stå kvar i sig själv och samtidigt möta den som känner smärtsamma känslor. Kanske är det en bra målbild. Första steget är att se vad som händer och välja att inte agera på känslorna. Känna de känslor som känns och iaktta vad som händer inom en. Man kan behöva separera sig från mönstret där man antingen överger sig själv eller stöter bort den andre. Det kan ta sin tid att visa sig själv ett nytt sätt, en ny stig där det är tillåtet att känna det man känner utan att för den skull trassla in sig i andra.
Vill du ha min hjälp med det här? I min kurs Känslor, Behov och Självempati får du öva på liknande saker som de jag skriver om.
Du får hjälp att skapa ett nytt sätt att förstå och möta dig själv empatiskt och ansvarsfullt.
Med värme,
Evalotta
_________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.