Jag går vilse, inte medvetet, men som en välsignad väg.
Eller, så värst välsignad känns den inte när jag står där och inte vet hur jag ska ta mig fram, men varje gång påminns jag om att den verkligen är det. Det verkar vara så just mitt liv ska vara.
Länge har jag någonstans förväntat mig att det ska bli någon slags ordning på mig. Jag hör själv hur det låter. Som om mitt inre skulle lägga sig tillrätta, som om jag skulle bli tillrättalagd. Hemska tanke! Mitt inre är som ett stilla vårregn, en majdag som exploderar av blommor, en varm sommardag i havet, en krispig höstdag, ett lågtryck med storm, regn och tyngd. Det är tider av klarblå himmel och av tunga skyar. Det är rått, ständigt i rörelse. Jag trevar mig fram, går vilse där jag trodde mig ha funnit en väg. Står där utan att veta hur jag ska ta mig vidare och ofta just där öppnar sig en ny dörr.
Mitt liv verkar vara ämnat att röra sig där i djupen, på platser som andra oftast bara besöker i tider av kris. ”Jag skulle aldrig orka vara där hela tiden”, sa en vän till mig. Alla är nog inte ämnade för det, för det är ett annorlunda sätt att leva. Några av oss är ämnade att vara här, lära oss bli trygga här och slå följe en stund med mer tillfälliga besökare som har ett annat tema i sitt liv. Att sällskapa dem som har en annan livsuppgift när de behöver vistas här, är min väg. Jag är alltid där, även när jag är sprudlande glad, dricker champagne och skrattar så jag viker mig dubbel i goda vänners lag. Alltid där. Jag går vilse och hittar hem, igen och igen. Det är min väg, min heliga mark.
När jag låter vågen av det som trycker på inifrån få spränga sin väg fram, känns det som om den kommer att svepa med sig allt som kommer i dess väg. Kanske drar den mig ut på så djupt vatten att jag aldrig mer kommer att finna fast mark under fötterna. Det öppnas en avgrund inom mig och jag hisnar. Avgrunden, jag vill lära känna den. Jag tror att den är sprickan mellan mig och mig själv, mellan allt jag är trygg med att vara och allt det där som en gång skrämt mig. Jag har många välbeprövade vanor för att hålla obehaget en bit ifrån mig, men nu vill jag inte längre. Jag vill möta det, lära känna det och ta det som finns däri till mitt hjärta. Jag vill inte längre hålla något som finns inom mig ifrån mig. För i obehaget finns mina olevda delar. De är inte farliga. De är känsliga, övergivna delar som bär på så mycket av det jag behöver för att få ett tryggt, stabilt liv. De bär på nycklar som får livskraften att flöda och livet att vara i rörelse inom mig. När jag håller obehaget ifrån mig, blir det ett stillestånd. Nu får det finnas och komma mig nära. Jag kommer mig nära. I den sårbarheten är jag trygg.
En del av mig befarar att jag kan bli dömd och få etiketter på mig om jag delar det här. Någon skulle kunna tänka att jag har tappat det, ge mig diagnoser, tycka synd om mig som aldrig verkar komma till ro, säga att det jag talar om annars är en bluff för här står jag ju nu och delar mina upplevelser av att skaka i grunden. Jag kommer aldrig kunna skydda mig från att bli missförstådd och dömd och kanske behövs det inte heller. Det är ju just i den råa sårbarheten som jag hittar hem.
Med värme,
Evalotta.