Det är så lätt att gå vilse. Jag kan gå vilse även i det som är sant, det som jag insett och det som hjälpt mig tidigare. Jag går vilse, inte medvetet, men som en välsignad väg. Så värst välsignad känns den inte när jag befinner mig i början av den, men varje gång påminns jag om att den verkligen är det. Det verkar vara så just mitt liv ska vara. Länge har jag någonstans förväntat mig att det ska bli någon slags ordning på mig. Jag hör själv hur det låter. Som om mitt inre skulle lägga sig tillrätta, som om jag skulle bli tillrättalagd. Hemska tanke! Mitt inre är som ett stilla vårregn, en majdag som exploderar av blommor, en varm sommardag i havet, en krispig höstdag, ett lågtryck med storm, regn och tyngd. Det är tider av klarblå himmel och av tunga skyar. Det är rått, ständigt i rörelse. Jag trevar mig fram, går vilse där jag trodde mig ha funnit en väg. Står där utan att veta hur jag ska ta mig vidare och ofta just där öppnar sig en ny dörr.
Till exempel så finns det en stryka i sårbarheten, det är sant. Sårbarhet för med sig så mycket gott och när jag väl landat in i den, blir den en väg. Obemärkt blir med tiden kanske dock bara styrkan kvar hos mig och sårbarheten mer en berättelse än ett rått tillstånd.
En annan plats där jag kan gå vilse: Att inte väja för det svåra, känslor som gör ont eller ett inre obehag, leder så småningom ut på andra sidan till en ny frihet. Sant. Vägen går igenom. Obemärkt kan det dock smyga sig in ett förhållningssätt som får mig att vilja möta obehaget så att jag får känna den där friheten som ska vänta på andra sidan. Då hittar jag den inte. Jag är lost.
Kvar står jag med det där obehaget. Ingen skön känsla infinner sig. Jag välkomnar och välkomnar, stannar med obehaget och så efter ett tag förstår jag. Det är genom att verkligen bjuda in det att stanna hos mig som det är, stanna för gott, som jag finner det jag längtar efter.
När jag tar det här vilsegångna barnet i famnen och hör det förklara för mig att det aldrig kommer att känna glädje igen, då blir det tydligt vad jag missat. Mitt sorgsna barn är min stora skatt. Jag älskar ju mitt sorgsna barn, jag har bara inte helt förstått att hon vill få bli kvar hos mig i sitt sorgsna tillstånd för alltid. Jag har utan att riktigt se det själv agerat som om jag ska ta henne till mig och så ska hon bli glad. Parallellt med det har jag älskat så många sorgsna själar, känt mig hemma hos dem och velat vara dem nära. Jag har älskat henne i dem.
Jag tar mitt sorgsna inre barn till mig och säger att jag älskar hennes sorgsenhet. Den vill jag aldrig förlora. Sorgen expanderar i mitt bröst och jag sitter där vid havet, länge, och bara låter den göra det. Sedan gäspar jag och sorgen över går i en stilla kärlek. Ett lugn.
Jag förstår på nya sätt i höst, går vilse där jag trodde det fanns en väg och kommer närmare delar av mig jag behövt avstå från tidigt i livet. Så sakteliga börjar de flytta hem.
Den inre resan är verkligen ingen resa från inre obehag till frihet som ett permanent tillstånd. Frihet och lätthet kan komma. Frid och glädje kan komma. Men även sorg och tyngd. Rädsla och blockering. Tack och lov för det, för jag vill vara i kontakt med allt det där. Det är en helig plats. Att tappa den kontakten är en sorg i sig.
Och att gå vilse är för mig det bästa sättet att hitta hem.
Med värme,
Evalotta.
_________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.