Någonting har kommit emellan mig och den djupa läkningen. Det är någonting med grunden, som om det fattas en hörnsten. Kanske är det hus som är jag är byggt på löst grus. Det är någonting med grunden, jag ser det igen och igen. Grunden, de tidiga byggstenarna jag fick. Det är som om det hade behövts fyra och jag bara fick tre. Någonstans blir det instabilt hur väl jag än tar hand om det hus jag har.
Jag vill nå ner till grunden. Nå ner och bygga om. Få med de bitar som behövs för att huset ska hålla.
Jag följer obehaget ner i djupen. Vi färdas genom skam och rädsla. Det skakar och känns som om något faller isär. Det är nog jag som går sönder, det jagbygge jag behövt leva med.
Det finns något som jag bara får tillgång till när jag befinner mig på en plats jag inte vet hur jag ska ta mig an.
Ett obehag tränger sig på inifrån, har parkerat sig inom mig som ett lågtryck från Brittiska Öarna om hösten. Jag har mött det här obehaget så många gånger, men nu är det som om det vill bli mött på nya sätt. Det vill inte längre bli behandlat som något oönskat som ska försvinna. Obehaget innehåller delar av mig som vill få komma hem. När jag låter det komma nära, möter jag det där som inte fick finnas. Det där jag behövde stänga av, fixa, lösa, komma över, hantera och göra mig av med för att få höra till. Om jag gör mig av med det, slipper jag känna skam. Det här har jag ju vetat i decennier. Jag har övat på att möta skammen i kroppen, möta den med kärlek, låta alla mina delar få höra till villkorslöst. Så vad är det här?
Det är det i mig som legat som en stress i systemet, det som varit så stängt att jag inte kunnat börja möta det förrän nu. Det är det i mig jag varit tvungen att avstå från och klara mig utan. Det är det i mig som jag under hela min uppväxt behövde förneka mig att vara för att slippa skam och förnedring. Slippa vara den enda i familjen som kände och behövde allt det där som bara svaga stackare gjorde. I min familj, i min släkt, finns ett så djupt mönster av att dela in världen i starka och svaga. Jag har värjt mig mot det i decennier, men något växte in i mig så tidigt att jag inte vetat hur jag ska kunna göra mig fri. Styrkan kommer så fort.
Jag lärde mig så tidigt att jag inte fick behöva trygghet, stöd, tröst eller närhet. Jag fick inte behöva mina föräldrar. Jag var tvungen att klara mig själv i en familj där allt gick ut på att hjälpa dem som var svaga och behövde stöd. Det fanns en total oförmåga att låta oss barn tillhöra dem som behöver. Om vi någon gång ens kom i närheten av det, kändes det oerhört förnedrande och det var tydligt att vi gjorde bäst i att ta oss därifrån omedelbart. Att vara stark var att få höra till.
Jag blev bra på att ta hand om mig själv, resa mig av egen kraft och gå vidare ur de mest horribla situationer. Jag blev bra på att hantera att vara lämnad åt mig själv och att inte förvänta mig något av någon. Jag blev bra på att ignorera kroppens signaler. Att bli gaslightad hela min uppväxt, felspeglad, mött som om allting är jättebra fastän jag var allvarigt sjuk, vilsen eller utsatt, skapade en enorm stress i systemet. Det blev som en dubbelbestraffning. Nej, du är inte sjuk. Nej du är inte i behov av stöd. Du mår bra, du är så stark, du är så glad. Hur ska man som barn och ungdom kunna navigera i det? Hur ska man kunna förstå sig själv annat än att det är något fel på en? Där fanns en föräldra-oförmåga, en tragisk oförmåga som skapat så mycket smärta hos så många, släktled efter släktled.
Det är som om en bubbla vill brista inuti mig. Jag vill inte längre behöva ha det så här, för det lever kvar inuti mig. Jag var tvungen att gå med på att allt var bra med mig, fastän det verkligen inte var det. Jag försökte vara frisk, stark och glad för det var vad som förväntades av mig, även när jag var så sjuk att jag var nära att dö. Att bli speglad som glad och problemfri när jag egentligen befann mig i ett outhärdligt lidande, gjorde att jag försökte få allt det där som inte borde finnas i mig att försvinna. Det är så förnedrande att stå där med känslor, behov, sårbarhet och utsatthet som blir totalt felspeglade. Gaslightade. Speglade som om de är något helt annat än vad de är. Jag lärde mig bli precis så stark och glad som situationen krävde, men det kostade mig allt. Många gånger om har jag gått sönder och tagit hand om det jag kunnat, men det är något som är i grunden fel. Det är som om jag inte får vara med i livet på samma premisser som andra. När jag försöker, hittar jag inte vad det är som hindrar mig. Det glider bort. Jag hittar styrka, vishet, kärlek och omtänksamhet. Jag hittar kompetens och jag finner orden. Jag tycker att jag också funnit en fin kontakt med så mycket av det kroppen burit åt mig i alla år, men något finns kvar i det fördolda och det vill ut ur sitt fängelse. Det trycker på som ett brutalt obehag.
Jag älskar de klara dagarna när livsandarna lyfter mot himlen och jag känner mig nära kärleken. Dagarna när livet känns vackert, lätt och nära. Där är det skönt att vara. Nu är jag inte där. Nu är jag nere hos den där trasiga grunden. Jag kommer inte överge den. Jag kommer stanna här. Jag hör en röst som varnar för mig att jag kommer att bli missförstådd. Jag kommer att få höra att jag förnedrar mig själv, att jag är en stackare som krälar i rännstenen. Titta, det är så här hon egentligen är. Förnedringen blir total, varnar rösten.
Så vet jag att det bara är känslor. Så sorgligt att det har blivit så fel. Känslor och behov som är något av det finaste vi har. De är det levande i oss. Jag vill få känna allt, behöva allt som en människa gör. Jag vill vara tröstbar och mottaglig för stöd och tröst, inte bara korta stunder utan alltid. Jag känner mig oerhört modig samtidigt som jag skakar sönder. Tänker att de som gått före mig i familjen måste lidit något oerhört av just det här och hållit stenhårt fast vid sin styrka. Det kräver allt av en att kunna stå i en smärta som den här.
Jag vill bygga en mjuk övergång mellan det starka och det sårbara i mig. Jag vill stå precis här och låta det i mig som är fängslat fortsätta gräva sig fram genom min bröstkorg. Om det gör ont? Det gör ont som tusan. Jag vill vara just här, för närmare befrielsen har jag aldrig varit. Det finns något här som jag inte vill leva utan. En öppning, en kontaktyta, en framväxande mjukhet. Villkorslöst älskad. Även så här.
Med värme,
Evalotta.
_________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.