Den o-kända sorgen blev till hårdhet, stumhet, anpassning och underliggande stress. När ingen ser och hjälper ett barn att ta hand om sina känslor, blir de kvar i systemet som en skrämmande, blind kraft som rinner genom släktled efter släktled. Det går inte att förstå. Det som egentligen bara är helt vanlig mänsklighet, blir något skrämmande. Det här är så oerhört sorgligt.
Känslor är som krafter som går igenom kroppen. Krafter som hjälper mig att överleva, men också något som för mig i kontakt med mig själv, andra och livets eget hjärta. När de får flöda fritt utan att fastna i skuld eller skam, är det som att de blir en länk mellan min mänsklighet och den där villkorslöst älskande pulsen som går igenom allt levande.
I botten av alla trauman jag genomlevt, finner jag sorg. Bortom alla tankar, bortom tolkningar av varför det var som det var, bortom skammen och rädslan. Sorg. Oförlöst sorg som gått genom generationer och i den här släkten blivit till hårdhet, något stängt och något skrämmande.
Den oförlösta sorgen blev hård, men den innehåller egentligen så mycket mjukhet. När vågen får svepa mig med ut i oceanen, blir mitt hjärta mjukt och formbart. Det hårda smulas sönder, som när Tengil i Mio min Mio föll i bitar och en liten fågel äntligen blev fri.
Sorgen började inte med mig, den har runnit genom släkten i generationer. Den tog sig ut genom min mammas onda öga som även min syster fick. Den blick som skrämde mig till inre förlamning och anpassning. Kanske har det onda ögat även uppstått i mig, som en dörrvakt vid det rum som äntligen börjar öppnas. Det är som om jag vet att jag har tillgång till förmågan att förgöra om jag skulle behöva det. Det är sorgligt hur den kraften vänts mot det mest sårbara i mig för att hålla det på sin plats, men jag är samtidigt tacksam hur den hjälpt mig att överleva.
Min mormors far tryckte upp folk mot väggen och tog strypgrepp på dem när han blev arg. Såväl min mormor, min mamma och min syster blev oerhört skrämmande när jag råkade väcka det sårbara i dem. Den o-kända sorgen har rasat som en blind, skrämmande kraft genom generationer. Den rasade genom mig när jag i ett vilset försök till självomhändertagande nästan svalt mig till döds som barn. Det handlade aldrig om mat, kropp eller vikt, det handlade om att försöka utplåna allt det där som inte fick finnas om jag ville få höra till.
Så mycket mjukhet, värme och trygghet vi gått miste om. Så mycket känslomässig tillgänglighet, närhet och kärlek som hejdats redan vid inloppet. Det som skulle kunna blivit till värme oss emellan, blev avstånd. Avstånd som i sig bestod av sorg över oförlöst kärlek, över rädsla och skam. Sorg över smärta som fastnat. Jag står här och låter det där stängda rummet öppnas i mig. Det är en kärlekshandling till mig själv. Jag vill in dit, till livets hjärta i mig.
Jag sitter med det skrämmande och lär känna det. Det skräms, det tar formen av ett obehag. Det klarar jag att möta och gör det. Det övergår i en skärande smärta i bröstet. Jag lägger märke till att jag uthärdar den, att det inte är värre än att det gör väldigt ont, och jag välkomnar den att stanna kvar nära. Smärtan skär rakt in i något som blir till en känsla av upplösning. Något luckras upp. En upplevelse av låggradig panik och kontrollförlust sprider sig i kroppen. Jag noterar att jag kan uppleva den, att det inte är farligt även om det känns så. Jag vet att jag kan lita på processen, jag har gjort det här förut. Det brukar föra mig till en plats där jag inte längre har någonting att komma med förutom mitt nakna hjärta. Där och bara där kan den villkorslösa kärleken skölja genom mig och få mig att förstå att vi är ett. Det är den som vill leva i mig. Genom mig. Framför allt vill den in och skölja genom mina stängda rum och egna försök att vara värd att höra till.
Jag hör till. Det finns ingen separation. Allt skapas ur kaos. Vad betyder egentligen ordet kaos, undrar jag och slår upp det. Ordet kaos beskriver ett tillstånd av fullständig förvirring, oordning eller brist på organisation. Det kan också syfta på den ursprungliga, oordnade rymden i grekisk mytologi. Jag läser vidare: Kaos har att göra med oförutsägbarhet. Begreppet härstammar från det antika Greklands ord för ”rymd” (χάος) och som genom missförstånd av tidig kristen användning av ordet fick betydelsen ”oordning” (det antika grekiska ordet för ”oordning” är ταραχή). Inom naturvetenskapen är kaos inte liktydigt med oordning, utan i stället en benämning på en särskild form av ordning där en liten förändring i begynnelsevillkoren kan orsaka en drastisk förändring vid en senare tidpunkt.
Det låter bra. Kaos är också rymd. Jag älskar hur de här berättelserna om hur skapelsen formas ur de stora kaosvattnen, om fågel Fenix som dör och nyskapas, om Shiva som när tiden är inne dansar sönder allt som är skapat för att det måste dö. Och så trampar han på okunnighetens dvärg när han ändå är i farten. Min första upplevelse av att min egen skapelse dog, blev ett oväntat möte med den villkorslösa kärleken på min egen insida. Inte visste jag att vi levde i samma kropp. Att leva i den villkorslösa kärleken blev då mitt allt. Jag påminns om det nu. Kom skam, kom kaosvatten, kom vågor av rädsla och sorg. Kom och svep mig med, svep mig hem. Den älskade och jag är ett.
Med värme,
Evalotta.
_________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs ”Självempati – lär dig förstå och möta dina känslor och behov (NVC)”.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.