Det här är den andra delen i vår poddserie om enneagrammets andliga aspekter. Här pratar vi om insomnandet inför vår sanna natur, hur den vi djupast är faller i glömska och hur nian som arketyp representerar just detta. Nian representerar ursprunget, både kontakten med de vi djupast är och också hur vi tappar den kontakten och börjar skapa en personlighet som kompenserar bristen på den kontakten. Välkommen att följa med oss på denna spännande resa!
Senaste inlägg
Enneagrammets andliga djup – introduktion
Vi pratar om hur andligheten ger en djupdimension åt psykologin och psykologin ger verktyg för att komma närmare sin sanna natur, sin essens. Att arbeta med sig själv handlar ur ett andligt perspektiv mycket om att skala av de lager man byggt på genom livet. Att skala fram den vi djupast är och alltid har varit. Vi introducerar en serie kommande poddavsnitt om enneagrammets andliga aspekter. Vi pratar om att vi behöver lära känna vår personlighet men också inse att vi behöver bli fria i förhållande till vår personlighet för att istället bottna i vårt djupare vara.
Om anknytningsmönster i nära relationer
Dras du till omöjliga relationer igen och igen, utan att förstå varför? Vill du alltid mer närhet än den andre eller känner du dig lätt instängd när en relation kommer för nära? Då kan du ha ett otryggt anknytningsmönster. I det här avsnittet ger Evalotta ger oss en introduktion kring anknytningsmönster Hon beskriver den där dansen, den starka och svåra dynamik som kan uppstå mellan en undvikande och en ambivalent och pratar om hur man förstå och hjälpa sig själv när man trasslat in sig. Vill du, kan du läsa många fördjupande texter om detta på Evalottas hemsida www.evalottastiernholm.se Välkommen att lyssna!
Stress, smärta, obehag och ångest – när otrygga anknytningsmönster reagerar.
Stressen sprider sig, ångesten ökar. Obehaget växer och det blir snudd på outhärdligt. Det blir avgörande viktigt att ses för att mildra smärtan. Eller – det blir helt omöjligt att ses, eftersom obehaget växer till förlamande ångest. Det går inte.
Den undvikandes obehag växer och växer. Kanske växer det ikapp med självanklagelserna över att vara en hopplös person som inte fungerar, en som bara gör folk besvikna. Kanske blir det så outhärdligt med ångest-stressen att all glädje inför den andre helt försvinner. Det blir som en fråga om överlevnad. Det här händer ju inte med människor som inte kommer så nära, så valet blir lätt: håll de som kommer nära på avstånd och var med dem som inte väcker upp det här jobbiga inom.
Den ambivalentas smärta växer. Stressen, ångesten…försöken att anpassa sig och sina behov till den andre, att inte vara krävande, att inte vara så på…alla försök att inte vara för mycket, och ändå går det inte. Sorgen över att kontaktförsök landar som krav istället för att tas emot som något fint. Självkänslan urholkas och allt kretsar tillsist kring den andre. Bara den andre tar emot en, så blir allt bra. Smärtan över att vara på ett sätt som den andre inte klarar, gör att den ambivalenta tillsist har vänt ut och in på sig själv till den grad att den blivit skör, osäker och utmattad.
Närhet och distans som strategi är två sidor av samma mynt. Det är samma stress man vill slippa, samma obehag, men strategierna för det är olika och triggar varandra. I grunden finns en oförmåga att finnas kvar som en egen person i mötet. Båda förlorar sig i anpassning och reagerar på det på vitt skilda sätt.
Det finns ingen framkomlig väg när mönstren slagit klorna i oss. Det finns dock en framkomlig väg. Vi kan själva gå till botten med smärtan som väcks i oss. Vi kan arbeta med en terapeut som hjälper oss att se och lösa upp de draman från barndomen som lever kvar i oss. Vi kan få hjälp med att få syn på hur vi åker tillbaka till en barn-ålder inom när någon kommer väldigt nära och hur det sätter starka krafter i rörelse. Först när vi ser, kan vi bli medvetna och börja hämta hem våra känslomässiga projektioner. Den andre är inte roten till obehaget och de krav som känns. Den andre är inte den som kan fylla det inre tomrummet. Det bara känns så.
Hur svårt den än känns, behöver vi släppa taget om dramat som går igång och vända blicken inåt. Är vi kvar i dramat, går vi sönder.
Frågan om hur det ska bli med relationen kvarstår. När spänningarna, obehaget och smärtan blir nedbrytande, behöver vi få utrymme att hitta oss själva igen. Men sen? Finns det hopp, även om det inte fungerar nu?
Kanske vet vi någonstans, annars har vi nog svaret först när vi gjort ett djupt terapeutiskt arbete med oss själva. Finns det något att bygga på bortom den starka känslan? Finns det något kvar när anknytningsmönstren inte längre triggas i mötet? Det återstår att se. Det beror också på vilket inre arbete den andre är beredd och kapabel att göra.
Det är dock den vägen vi behöver gå om vi vill ge relationen en chans, även om det kan se ut som om vi tar steg bort ifrån den. Viktigast av allt är att vi ger oss själva en chans. Kärlek och bindningar kan kännas förvillande lika.
Vi kan hitta in till en djup kärlek till oss själva. Den finns där inom och älskar oss inifrån. Djupt inom oss har vi det vi djupast längtar efter – en kärlek som är totalt villkorslös och alltid finns där. En kärlek som inte kräver något av oss. En kärlek som aldrig kan ta slut.
Med värme,
Evalotta.
Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Andlig vägledning
Djupt inom oss finns en oförstörd essens. Där är vi hela, oskadade och de vi är ämnade att vara. Där är vi i kontakt med vårt ursprung, med den villkorslösa kärleken, ljuset, skaparkraften, friden och glädjen. På den platsen är vi fria och ser alldeles klart. Vi blir vägledda inifrån. Vi känner mening. Vi vet vårt värde och hur älskade vi är.
Så händer livet och behov av skydd uppstår. Skydd som hjälper oss, men som också gör det svårare för oss att vara i kontakt med den vi djupast är.
När vi tappar kontakten med vår essens, saknar vi den. Vi får svårare att orientera oss i tillvaron. Vi kan börja göra saker för att återskapa det vi saknar. Vi hittar sätt att bli värdefulla och älskade på. Vi söker mening och vägledning. Vi knyter an nära eller blir väldigt självständiga i allt. Det är så vi klarar oss och det är oundvikligt att det sker. Vi behöver utveckla strategier för att hantera tillvaron, särskilt när den är svår och vi är utsatta.
Det här hjälper oss genom livet, men så småningom kan det börja bli tvärtom. De mönster vi utvecklat hindrar oss från att få det vi egentligen längtar efter. Våra strategier för trygghet, närhet, frihet och värde kan tillsist sluta fungera och då står vi ganska verktygslösa. Då kan vi behöva börja skala av och orientera oss tillbaka in till de vi djupast är; till vår essens och alla dess rikedomar.
Den resan är fantastisk. Den vänder på perspektiven. Den kan också vara svår och ensam. Den handlar till stor del om att avstå från våra strategier och utsätta oss för livet på ett mer sårbart sätt. Det handlar om att lära känna oss själva på ett mycket djupare plan. Vem är jag när jag inte presterar mitt värde? Blir jag älskad när jag slutar göra saker för att bli det? Vad händer när den yttre tryggheten försvinner och jag står där ensam med mig själv? Vad händer när jag utsätter mig för att släppa någon nära och bli sårbar?
Behovet av att göra en sådan inre resa kan komma i samband med en kris eller växa fram. Ofta finns inget alternativ när man väl står inför den. Den måste göras. Man kan inte börja på den och sedan gå tillbaka till det som varit. Det är bara att åka med i processen. Det är det fina. Man kan alltid lita på processen
Det kan vara förvirrande att behöva göra en sån här nyorientering och skönt att ha någon vid sin sida på vägen. Det är lätt att gå vilse och fastna på sätt som gör resan mycket svårare och snårigare än den skulle behöva vara. En vägledare är verkligen att rekommendera. Någon som ser dig klart, ser var du befinner dig när du inte gör det själv och som varsamt påminner dig om riktningen. Någon som hjälper dig att inte döma eller värdera dig själv.
I en process av avskalande kan det också ske ett andligt uppvaknande. Du kan bli medveten om en andlig dimension i tillvaron. En dimension som skakar dina grundvalar med sin kärlek och närvaro. Du kan få upplevelser som förändrar dig på djupet, men sedan återstår jobbet med att integrera det du varit med om. När det händer, är det skönt att bli förstådd i hur stor det är och också i hur djupt det går. Inget blir längre sig riktigt likt.
Vägledning handlar djupast om att bli hjälpa dig hitta tillbaka till din essens, till den du djupast är. Jag kan ofta se vad som är på väg att växa fram i dig när du själv upplever att du famlar. Jag har själv gjort och gör resan varje dag. I vägledningsprocessen kan jag, om du vill det, använda mig av ett seende som går djupt och inte är begränsat av tid och rum.
Välkommen.
Med värme,
Evalotta.
Att förstå och bli förstådd
Det är fantastiskt att verkligen bli förstådd på djupet. Att nå fram, få kontakt, känna sig sedd. Det är intimt, det kommer nära. Det kan också skrämma, för tänk om den andre stöter bort när man ör som mest sårbar. Att verkligen få förstå en annan, är nyckeln till att inte döma. Vi dömer bara det vi inte förstår och när vi verkligen förstår så blir det lätt att känna såväl kärlek som empati för den andre. Att förstå sig själv är också viktigt, och hur gör man sig ens förstådd när man inte förstår sig själv? Om det här och om empati, utmaningen och konsten att kommunicera sig själv till någon annan och om det som försvårar och möjliggör mötet pratar vi om i det här avsnittet. Välkommen att lyssna!
Endagsretreat – empati, skydd och din strålande kärna
Välkommen till en dag där du får stanna upp och bli påmind om vem du djupast är; skala av och närma dig din kärna.
Dagen leds av Evalotta Stiernholm i sällskap av Matts Johansson. (Se presentation nedan)
Det blir en dag med fokus på att hitta in till sin kärna, att få syn på och börja skala av det som skymmer kontakten med vårt sanna jag. Det där gör sig ju inte på en dag, men det handlar det heller om att bli färdig, utan om att påminna sig om vad som är djupast sant i oss och återknyta till det. Det där som bär och när genom allt, hur vi än har råkat bli genom livet. Vi behöver inte fixa något, borde inte vara bättre eller mindre fucked up än vi är, men det hjälper att stärka kontakten med det eviga, friska, flödande som finns där djupt inom oss.
Dagen bjuder på undervisning, delande och tid för tyst reflektion.
Tid: Lördagen den 9/10 kl 10-15
Plats: Betlehemskyrkan, Vasagatan 26-30, Göteborg
Kostnad: 900:- ink moms, lunch från da Matteo ingår. Betalning med kreditkort vid anmälan.
Deltagare: Max 10 personer.
Anmäl dig här:
Välkommen!
Evalotta arbetar med empati och andlig vägledning på olika vis, i samtal, kurser och intuitiv kommunikation. Hon har en bakgrund som teolog och pastor i Betlehemskyrkan.
Matts är entreprenören som tog specialkaffet till Sverige och grundade da Matteo.
De är båda ständigt på en inre resa och välkomnar allt vad det innebär att vara människa.
Med värme,
Evalotta och Matts.
Empati, kärlek och sårbarhet – introduktion
En kursdag på temat självempati, kärlek och sårbarhet. Föreläsning av Evalotta Stiernholm och praktiska övningar tillsammans med hästarna. Att växa i villkorslös kärlek tillsammans med hästflocken. Vad händer när vi inte längre dömer oss själva? Intentionen med kursen är att skapa förutsättningar för en ökad medvetenhet, närvaro och nya insikter, där hästarna är våra vägledare.
Lördag den 18 september kl 10-14
Kostnad 750 kr
Plats: Släbo 225 i Kode
Empati, kärlek och sårbarhet – fördjupning
Vid 4 tillfällen under hösten 2021 fördjupar vi oss ytterligare i självempati, kärlek och sårbarhet. En gång i månaden träffas vi och går djupare inom olika teman. Upplägget är liknande som i introduktionskursen och du bör ha gått den innan du går fördjupningskursen. Du anmäler dig till hela kursen.
Tisdagar kl 10-13. Datum: 28/9, 19/10, 16/11 och 7/12.
Kursen kostar 1900 kr
Plats: Släbo 225 i Kode www.steengardsgarden.se
Anmäl dig till evalotta@stiernholm.com
Vill du delta på någon kurs men datum, dag eller tid inte stämmer för dig så kontakta oss med önskemål så ser vi vad vi kan göra. Det finns också möjlighet att boka individuella pass med hästarna och Frida eller vägledande samtal med Evalotta där hästarna finns med terapeutiskt.
Att förstå sina mönster och ta hand om dem – vad vi egentligen söker i mötet med den andre
Det är djupast dig själv du söker i den andre.
Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem.
Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten.
Jag har redan skrivit mycket om den dynamiken, så det här inlägget handlar om vad vi egentligen söker i relationen, hos den andre.
Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man gå till botten med sina mönster och vad som egentligen drivit en in i (ännu) en sådan relation. Då behöver man gå till botten med sina anknytningsmönster och få kontakt med den ursprungliga smärtan och sorgen.
Anknytning är så viktigt, det handlar om överlevnad för det lilla barnet. När vi inte fick den på det sätt vi behövde i barndomen, finns det en stark drivkraft i oss att tillsist ändå finna den – med en person som liknar den person vi inte fick den med då. En otrygg. Något i oss vill fixa, vill att det äntligen ska bli bra. En trygg person, som kanske är det vi egentligen behöver, hakar inte i det mönstret, men det gör den undvikande eller den ambivalenta.
Det som driver oss in i vad som utifrån kan se ut som ren galenskap, är viljan att överleva. Det är också viljan att få det vi behöver men alltid saknat.
Vi söker det som får oss att känna oss levande, sedda, oersättliga. Den ambivalenta söker symbiosen, den totala närhetsupplevelsen. Den undvikande söker den som alltid finns där men som man kan vara fri i relation till, komma och gå som man vill. Den förälder man inte hade men hade behövt. Den totalt villkorslösa relationen.
För att komma vidare behöver vi möta den djupa smärtan inom. Smärtan över det vi inte fick då och det vi inte heller kan få nu.
Vi kan aldrig få den där totala närheten i relationen, inte heller den kravlösa friheten, hur mycken vi än letar eller anstränger oss. Varför? För att den inte finns?
För att vi är vuxna nu. Längtan som styr oss hör hemma hos ett barn. Vi kan inte få det från den andre, för att det sortens dynamik hör barndomen till.
Det vi kan göra är att se och förstå den här delen i oss. Möta den starka längtan. Sörja det omöjliga – inte bara det omöjliga i en specifik relation, utan det omöjliga att försöka få det vi inte fick då. Vi kan inte få det utifrån, inte från en otrygg och inte från en trygg, och det finns en sådan sorg i det. Från en otrygg kan vi få hoppet om att den här gången så kanske… Från en trygg kan vi få stabilitet och trygghet, men inte på det starka och omvälvande sätt som den mycket unga åldern i oss strävar efter när den vill laga det förflutna.
Djupast sett är det oss själva vi letar efter.
Det lilla, lilla barnet blir till i mötet, i blicken som ser, speglar och bekräftar. Blicken som säger ”du är värdefull och viktigast i världen för mig, du är mitt allt, vi är ett”. Det är hela fundamentet för att kunna utveckla en stabil jagkänsla, känslan av att vara hel i sig själv. Saknas den, fortsätter vi antingen söka den eller ger upp. Har den blicken och bekräftelsen varit villkorad, så fortsätter vårt rastlösa sökande efter den kravlösa symbiosen som båda vill vara i eller efter den totalt villkorslösa närvaron.
Vi letar efter det som ska få oss att känna oss hela, den förlorade pusselbiten som det lilla barnet hade behövt få utifrån. För att verkligen bli till som en egen person, trygg nog att både vara nära och självständig, behöver det lilla barnet symbiosen. Den totala närheten. När vi möter någon triggar mönstren, är det som att vi blir till – för att sedan gradvis förlora oss själva och bli vilsna. Vi behöver etablera en egen vuxenrelation till den unga delen inom oss. Det hjälper att hitta och återvända till den kontakten. Vi behöver själva se, förstå och möta vårt försummade inre barn och den längtan som finns där. Det är alltid en återvändsgränd att försöka få det från den andre. Vi behöver ge oss själva en upplevelse av total närhet, gränslös kärlek och närvaro. Aldrig svika, aldrig lämna. Vi behöver se det fantastiska, fina i oss själva och möta oss själva med en passionerad lust till kontakt. Kontakt. Villkorslös.
Ingen relation kan fylla det där hålet. Någon kan väcka det vi behöver få kontakt med för att kunna ta hand om såren. Någon kan ge trygghet och stabilitet.
Om en relation mellan en ambivalent och en undvikande alls ska vara möjlig, behöver var och en gå på djupet med sina egna sår och mönster. Möta smärtan i att inte kunna ge varandra det de djupast längtar efter. Man behöver göra sin egen resa, etablera en djup och villkorslös närhet till sig själv. Möta sorgen. Sedan får man se. Kanske finns dragningen till relationen kvar, kanske har den mist sin attraktionskraft. Kanske vill man hellre vara med en trygg när rastlösheten lagt sig. Det kan kännas sorgligt att ge upp något som kan vara så vackert, men ännu sorgligare är att ge upp sig själv. Och den kärlek man kan finna till sig själv, är hemma.
Med värme,
Evalotta.
Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Vad händer när vi möts?
Vad försiggår egentligen under ytan när vi möter varandra? Vad skulle vi se om vi var transparenta? Vi pratar om hur det är att mötas när vi inte riktigt är i form, när bekräftelsen uteblir, när mötet är lite svårt. Vi har nog alla med oss olika omedvetna idéer om vad vi behöver leva upp till i mötet för att det ska bli bra. Det behöver vi inte tänka på när allt går lätt, men när det inte blir som vi önskar blir det tydligt för oss. Det är en sak är att mötas när vi känner oss sprudlande, och en helt annan att göra det när vi är mer avskurna från oss själva. Vi går på djupet med mötet, en dag när vi själva är lite känsliga för att just mötas.