Äntligen förstår jag mig rätt!
Jag har begåvats med en tydligt kommunicerande kropp.
Är jag inte lyhörd för mitt inre, reagerar kroppen med smärta eller andra symptom. Jag förstår det nu.

Enda sättet för mig att återfå balansen är att få kontakt med och välkomna orsaken. Det handlar i princip alltid om levande begravda känslor som vill nå fram till mig. Det är inget konstigt alls, ofta inte ens dramatiskt, utan bara en känsla som fastnat i kroppen och behöver mötas för att flödet skall komma tillbaka.

Djupfrysta känslor påverkar min nuvarande verklighet ända till den dag jag får kontakt med dem. De påverkar min upplevelse av människor jag möter, färgar mina tolkningar, utgör grund för irritationsmoment och gör att vissa saker blir laddade på ett sätt de inte skulla vara annars.

Jag vet inte att de finns, förrän den dag min kropp signalerar på olika sätt. Då står jag inför en möjlighet att förstå mig själv rätt. Att försöka få bort symptomen utan att stanna upp och lyssna, vore att avvisa mig själv på nytt. Då kommer symptomen att komma tillbaka, igen och igen, ända tills jag lyssnar efter känslan. Jag behöver inte analysera den, bara välkomna den.

Det samma gäller samtliga konflikter med andra människor jag någonsin hamnat i, stora som små. Bär jag på avvisade känslominnen, kommer jag att fastna eller bära med mig sår. Låter jag däremot konflikten vara en dörr till dolda rum i mitt inre, läks jag på djupet och konflikten försvinner inuti mig. Det handlar aldrig om hur någon annan är, det är aldrig fel på mig; det är bara uttryck för mitt inres längtan efter kontakt.