Relationen till sig själv
kommentarer 3

Det inre barnet och det övermäktiga ansvaret

Barn kan ta på sig ansvar som inte tillhör dem. Barn anpassar sig, då de står i beroendeställning till de vuxna de lever med. De kan ta på sig ansvar för hur deras föräldrar mår och för andras oförmåga att ge dem den villkorslösa kärlek de behöver. De kan dra slutsatser om sig själva, med följd att ett övermäktigt tung och omöjligt ansvar faller på dem.

Det finns vuxna som bär ett starkt ansvarskännande barn inom sig.
Det finns trötta, ledsna, arga, uppgivna och revolterande ansvarstyngda barn som lever i vuxna kroppar och emellanåt tar över i de vuxnas liv. För dessa ansvarstyngda barn kan det upplevas ansvarsfullt och absolut nödvändigt att göra sig av med det ansvar som inte tillhör dem. Ansvaret behöver läggas tillbaka där det hör hemma, hos den vuxne. Ett sådant ansvarstagande kan ta sig uttryck i att vuxna människor agerar som offer, säger ifrån på skarpen, gör klart för sin omgivning att de inte finner sig i detta längre, försöker lägga skulden på någon annan, förflyttar problemet från sig själva till sin omgivning. Det ansvarskännande barnet försöker frigöra sig från den orimliga ansvarsbördan. Ett naturligt första steg i den processen kan bestå i att förlägga skulden utanför sig själv.

En vuxen som får sig en avhyvling i ett sådant läge, kan känna sig mycket förvånad. Ofta kommer utskällningen som en blixt från en klar himmel. Det gäller då att förstå att det finns ett barn i den vuxnes kropp, ett barn som revolterar, ett barn som inte vet något annat sätt att ta ansvar på just då. Det barnet försöker bara göra sig av med ansvar han inte skulle behövt bära från början.

Om du åker på en utskällning, prova då att se ett barn som försöker befria sig från omöjliga krav han en gång trodde att han måste leva upp till.
Om du själv bär på det arga, skrikande barnet, se då att det trötta barnet längtar efter frihet att leva sitt liv, frihet från omöjliga krav, frihet att ta ansvar för sig själv och sina egna behov.

I inget av fallen behövs skuld, bara empati.

När det anpassade barnet i den vuxne frigjort sig från det ansvar hon under alla år burit åt någon annan, kan han börja ta ansvar för sin situation på ett helt nytt sätt. Då kan hans egna behov få utrymme. Då kan han värna om sina egna gränser utan skuld.

Det har stor betydelse att förstå det ansvarstyngda barnets perspektiv. När det inre barnet tar över, kan det i sin omgivning börja agera utifrån hur det aldrig mer vill bli bemött. Möter han då en person som representerar det han aldrig mer vill bli utsatt för, kan denna person få sig en rejäl känga. Ur barnets perspektiv innebär detta att ta ansvar. Ur den vuxnes perspektiv kan det beteendet framstå som ytterst oansvarigt. Det gäller att veta vem som talar; ett barn genom en vuxens mun eller en trygg, stabil vuxen.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

3 Kommentarer

  1. 🙂
    Bra rutet och fint formulerat! Jag hittar vare sig invändningar eller alternativa vinklingar, trots mitt instinktiva sökande… 😉
    Kram!
    Tomas

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.