Relationen till sig själv
Lämna en kommentar

Medkänsla och smärta

’I samma stund som vi försöker undvika känslomässig smärta,
mister vi vår förmåga till medkänsla.
Smärtan och medkänslan kommer från samma plats i vårt inre.
Är den platsen öppen, flödar kärleken.’

Jag kan omedvetet försöka undvika den känslomässiga smärtan på olika sätt.

Ett är genom anpassning.
Om jag agerar på ett sätt som inte väcker upp svåra känslor hos någon annan,
skyddar jag mig från att bli förskjuten.
Jag kan ta ansvar för andras behov istället för att ansvara för mina egna,
och skydda mig från att bli övergiven.

Ett annat är genom att döma.
Om jag dömer någon annans beteende,
är det för att jag inte välkomnar smärtan det väckt utan istället känner skuld.
Om någon annans beteende väcker min osäkerhet
och jag inte tar ansvar för det jag känner,
då kommer jag att antingen döma mig själv eller den andre,
och medkänslan uteblir.

Ytterligare ett annat är flykt.
Istället för att känna det som känns,
kan jag försöka få det att försvinna;
antingen genom att stänga av inombords
eller genom att stänga av den andre.

Vilket sätt jag än väljer,
försvinner min förmåga till medkänsla när jag agerar så.

Varför?

För att det gör mig självupptagen och oförmögen att se,
såväl utanför mig som mig själv.
Jag kan inte se den andre och hans hjärta.
Jag kan inte se mitt eget hjärta.

Först när jag med värme är kvar i allt som känns inom mig,
blir jag fri att se den andre.
Fri att känna sann medkänsla.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.