Relationer till andra
kommentarer 8

Konsten att älska den hårda.

Det händer att man stöter på en inre hårdhet
hos dem man vill vara nära.

Hårdhet som stöter bort, håller på avstånd, avvisar.
Det kan göra ont,
det kan skrämma och få hjärtat att sluta sig.
I mötet med hårdhet, är det lätt att vilja dra sig undan.
Den egna rädslan för att bli bortstött
kan manifestera sig som en mur runt hjärtat
och få oss att antingen möta hårdheten med samma mynt
eller att dra oss tillbaka.
Om vi inte vet hur vi ska ta oss vidare därifrån,
kan det börja skapas väggar mellan oss;
väggar av besvikelse, av frustration, ilska och sorg;
väggar som blir allt mer hårda och gör det allt svårare att nå fram.
Hårdheten kan finnas hos oss alla.
Den säger ingenting alls om hur kärleksfulla eller varma vi är;
däremot berättar den om sårbarhet.
En hård, kall, arg reaktion är något av det mest sårbara man kan möta.
Det hårda kan ha börjat växa så tidigt i livet.
Hårdhet är sårbarhet.
Hårdhet är ofta bara det uttryck för sorg och smärta
som varit möjligt att visa upp.
De flesta av oss kommer till en punkt i livet
när det försvar som skulle skydda mot smärta,
istället börjar skapa smärta.
Det kan få relationer att gå sönder genom den distans som skapas.
I det hårda kan det även finnas en sorg över att inte bli förstådd.
En sorg över att ingen finns som kan se sårbarheten och smärtan.
En uppgiven längtan efter någon som inte låter sig skrämmas,
utan står kvar där med sin värme.
Det brukar finnas ett missförstått, besviket barn därinne.
Ett känsligt.
Man kan förledas att tro att den hårda, arga människan inte är känslig
och behöver mjukhet och värme, men så är det inte.
Ofta har det känsliga hjärtat utvecklat det hårdaste skyddet,
i de fall då det behövts för att klara sig.
Då ingen förstått och sett.
Det är bra att veta detta i mötet med känslokyla.
Man kan bli skrämd ändå och vilja vända sig bort,
men jag vill så ett frö.
Om man kan pausa sin egen reaktion
och för en stund försöka se djupare in i den andre,
kan det hända att man får en glimt av smärtan därinne.
Om man är modig nog att se.
Det samma gäller den egna personen.
Har man fått lära sig att man inte ska vara arg och stängt in ilskan,
har man även stängt in sorgen och besvikelsen;
kanske så länge att man inte längre minns.
Det som kommer då är irritation, vilket är smärtsamt i sig.
Andra har levt ut ilskan och blivit sedda som jobbiga barn;
vilket är en sorg det med. Det är alltid en sorg att inte bli förstådd.
Under det kalla, finns så många, undanstoppade känslor.
Därunder finns det en ocean av värme och kärlek,
ett mjukt, varmt och sårbart hjärta som vill leva.
”Det är inte du som är avvisad”, brukar jag försöka tänka.
”Det är svåra känslor, och du med dem.”
Med värme,
Evalotta.
Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

8 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.