Relationer till andra
kommentar 1

Att bli speglad – trasig eller hel

Om man speglar sig i det skadade hos en annan, 
blir bilden alltid förvrängd.
 
En trasig spegel visar en trasig bild.
Bara det sanna, fria, hela hos en annan ger en sann spegelbild
och den bilden är alltid vacker. Vad den än speglar. I kärlek.
Blir man inte speglad vacker, 
är det för att man står inför en trasig spegel.
 
Att spegla någon i kärlek är nog något av det finaste man kan göra.
Att lära sig älska även den trasiga spegeln är stort.
Kanske är det den inre spegeln 
som sägs ge 7 års olycka om den går sönder; 
en symbol för vilken skada det är om det sker.
 
Målet för mig är att kunna känna mig värdefull, 
älskad och fri från skam även i mötet med en trasig spegel; 
att klarsynt se att spegeln själv är trasig 
och att den visar sina egna sprickor. 
 
Spegeln har sprickor, jag har sprickor. 
Målet är att oavsett vad spegeln visar, 
veta att jag är jag, villkorslöst älskad av det hela, friska, fria.
Redan som barn kan vi ha stått inför trasiga speglar
och trott att det var vår egen bild vi såg.
Den trasiga spegeln kan inte visa oss vårt värde,
bara visa sina egna sår. 
Den speglingen säger inget om kärlek;
hade spegeln inte varit trasig,
hade den speglat oss i kärlek.
 
Från en hel plats inom är det givet att älska och inte döma.
Vi vet inte alltid vilken spegel vi möter när vi öppnar upp.
Vi kan ha turen att möta en hel spegel 
som visar oss hur älskade, värdefulla och vackra vi är. 
Mötet med en sådan spegel är fantastiskt 
och kan vara mycket helande.  
Ett sådant möte kan hjälpa oss att våga tillit 
och se vårt sanna, vackra jag.
 
Helt oförberedda och utan att förstå det ställs vi ibland 
inför en trasig spegel som visar en helt annan bild av oss; 
kanske det vi mest fruktar, 
kanske som oönskade, oälskade, inte värdefulla.
Då står vi inför spegelns spricka. 
Samma person kan vara ömsom hel ömsom sprucken spegel.

Vi kan möta båda trasiga och hela speglar, 
i dem vi älskar och i dem vi interagerar med.
 
Mig hjälper det om jag ser den tydliga skillnaden.
Den trasiga ska jag inte spegla mig i, 
bara älska ömt eller se med värme.
Sann kärlek är förlåtande i sig, då den aldrig dömer. 
Bara från en hel plats kan jag möta och ge villkorslös kärlek. 
Den och bara den är sann.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

1 Kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.