Andlig vägledning
Lämna en kommentar

Kristen mystik, empati och det inre barnet.

2014-07-18 15.18.06

Det inre väg mot Gud inom som mystikerna beskrivit genom tiderna,
är så lik den process som startar då man börjar lyssna till sig själv
och sitt inre barn med villkorslös kärlek.

Det är inte alltid så lätt att förstå kopplingen mellan de metaforer
som används i det kristna språkbruket och sin egen inre resa.
Det talas om ett Guds rike man kan komma in i om man blir som ett barn;
en plats inombords där frid, kärlek och glädje råder;
där livet flödar och vi kan se med nya ögon. Kärlekens ögon.

Texterna beskriver en plats inom varje människa dit vi kan nå om vi blir som barn.
Orden hör ihop med ödmjukhet, ett barns sinne.
Ödmjukhet, humilitas, jordlikhet.
De kontemplativa mystikerna beskriver det som att man behöver bli öppen och ödmjuk
för att ta emot verkligheten som den är;
utan att fly, försköna, döma, skämmas eller förneka det som är.

Ödmjukhet innebär att vara ”öde”; tom på sina egna föreställningar och förväntningar,
tom på alla programmeringar vi skaffat oss under livets gång;
tom på de tolkningar som utgör vår världsbild och präglar våra handlingsmönster
och vår syn på dem vi möter.
Att vara ödmjuk innebär att vara ”mjuk”; en mjukhet i sinnet, att inte döma
utan vara öppna och mottagliga som en nyplöjd åker, beredd att ta emot ny sådd.
Det är den typen av ödmjukhet mystikerna talar om.

Barn är av naturen ödmjuka på det sättet när de är små.
De är tillitsfulla, tänker fritt och obegränsat, dömer inte, värderar inte
och de har en fantastisk förmåga att förlåta.
Det är den typen av barnaskap vi behöver återerövra i oss själva
för att inte stänga oss själva ute från den gudomliga närvaron inom.
Närvaron finns alltid där, men vi kan hindra oss själva att känna den
genom att döma och värdera oss själva, villkora vårt värde och
inte kunna tro på hur älskade vi är. Villkorslöst.

Precis som mystikerna mediterar och övar sig i att tömma sitt sinne,
behöver man öva sig i att ta emot sig själv villkorslöst.
För när vi tar emot oss själva så öppet och förutsättningslöst,
då står vi inte i vägen för det flöde av kärlek och liv som söker oss inifrån.
Då förnekar vi inte oss själva rätten att vara så älskade.
Det är en väg att gå.
Ibland bryter kärleken igenom, som för att locka oss att fortsätta,
men det är för de flesta av oss ett gediget arbete att återerövra barnets öppna sinne.

Ju mer vi är i den processen, desto mer öppet och mjukt blir hjärtat.
Att hålla hjärtat mjukt, blir ett sätt att leva.
Hjärtat kan hårdna obemärkt, och vi behöver vara uppmärksamma
för att hålla kanalerna öppna.
Den som inte blir dömd av sig själv, behöver heller inte skydda sitt hjärta
genom att stänga det bit för bit.
Då förlorar man heller inte kontakten med den inre källan.
Dömer man sig själv, blir man dömd och hjärtats väggar hårdnar.
Kontakten med källan bryts. Livsflödet avstannar och vi blir avskurna från vårt sanna jag;
främlingar för oss själva.

Den här processen beskrivs även väl och tydligt inom modern buddistisk psykologi
(Tara Brach m.fl.) och återfinns i många traditioner;
såväl religiösa som i till exempel positiv psykologi.

Kanske kan man inte själv råda över när värmen och kärleken ska bryta fram i hjärtat,
men man kan arbeta för att göra sig beredd och mottaglig.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
Lagrad under:Andlig vägledning

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>