Relationer till andra
kommentarer 3

Skuld och självkritik blockerar kontakten med varandra och med livet

Att nå fram till varandra och känna varm kontakt, möter ett viktigt behov hos oss.
Närhet är samtidigt för många förknippat med svårigheter;
längtan efter närhet finns där, men den kan vara förknippad med krav och skuld
på ett sätt som skapar en vilja att komma bort ifrån den.
Egentligen är det inte närheten som man vill bort ifrån i det läget,
utan den upplevda skulden och kraven.

Om närhet blivit ihop-packeterat med krav och skuld, kan det skapa problem i nära relationer.
Längtan efter att slippa skuld och krav, kan ta sig uttryck i en drivkraft bort från människor och
varma, nära relationer. Längtan efter närhet kan bli en drivkraft tillbaka dit, och så kan en slitsam dans mellan bort och tillbaka pågå. Så, vad är det som händer där och hur kan man förstå det? När vi börjat tänka moraliserande kring oss själva; vad vi borde göra och vara (för att vara värda kärlek och närhet), döma och värdera oss själva, då blir det lätt att höra krav och dömanden från den andre.

När vi gör (omedvetna) bedömningar av oss själva för att se om vi är värda kärlek och närhet eller ej, kan det leda oss in i ett beteende där vi först anpassar oss till den andre (förtjänar
närheten) och sedan distanserar oss eller stöter bort den andre (för att vi har egna behov som vi inte vet vad vi ska göra med när den andre också har behov som vi anpassat oss till). När vi väl stött bort den andre och har frihet, kan vi hamna i skuld och självkritik över vårt beteende och därmed sitter vi återigen fast i den skuld vi ville bort ifrån. Ensamheten tynger och skapar en längtan tillbaka till närheten, som till en början känns underbar men snart upplevs kvävande igen när vi inte vet hur vi ska värna om våra egna behov i en nära relation.
Så vilka behov kan vi finna här?
Jag ser till exempel behov av frihet, närhet, skuldfrihet, av att få ha egna behov, av att den andre får sina behov tillgodosedda, av att bli förstådd och att få empati. När vi har flera behov som vi inte vet hur vi ska kunna tillgodose samtidigt, kan vi känna oss splittrade och stressade. Då är det ofta en stor hjälp att försöka identifiera behoven utan att värdera dem. Detta kan kännas mycket sårbart för någon som är van vid att anpassa sig.

Det kan också vara en god hjälp att öva på att vara kvar i närheten och möta den rädsla för att bli lämnad som kan väckas. Att bli övergiven innebär döden för ett litet barn, och den vetskapen kan leva kvar i den vuxne och göra närheten både skrämmande och livsnödvändig. Om vi därtill har negativa åsikter om att känna rädsla för att bli övergivna, om vi håller denna sårbarhet ifrån oss, stöter bort den, då är det för den lilla, unga delen inom oss som om det händer igen. Den sårbara delen inom oss blir övergiven, avvisad, och det väcker en smärta och en ensamhet som gör väldigt ont om vi känner den och som kan ge en känsla av att vara död eller förlamad inombords om vi stängt av smärtan.

Så var finns då vägen ut ur denna jämmerdal?
Den väg jag känner, börjar i att inte döma utan ödmjukt bejaka sina sårbara känslor.
Den fortsätter, utan att döma eller värdera, in i sårbarheten till kontakten med sorgen, smärtan och rädslan och låter det få finnas.
Det finns i oss alla, somliga av oss ha bara lagrat på hög i decennier och då kan det te sig ogenomträngligt.
Det är det inte, det är bara en aning massivt och tar sin tid att känna igenom.
Man kan möta och hålla en mycket ung ålder i sig själv nära hjärtat.

Den kontakt med de känslor vi känner när vi inte dömer oss själva, leder oss i kontakt med det som är levande inom oss. Det är ett behagligt tillstånd i jämförelse med avstängdhet.
Det är mycket skönare att känna än att inte känna, även om det som känns är smärtsamt; för när vi känner så är vi i rörelse och kommer i kontakt med livet i oss.
På andra sidan känslan ser livet annorlunda ut. Mjukt och tillåtande. När vi inte dömer våra känslor eller behov, blir det möjligt att finna sätt att få dem tillgodosedda. För den som är ovan att ta ansvar för att tillgodose sina egna behov, kan det kännas mycket sårbart att göra det och man kan behöva träna; vara nybörjare igen och igen, fira varje försök och åter få pröva utan att döma sig själv. Uppmuntra sina försök som man uppmuntrar ett litet barns försök att börja gå.

Kärlek och frihet känner vi när vi möter och tar emot oss själva utan att döma.
Skuld, skam och avstängdhet känner vi när vi dömer oss själva för vad vi känner och behöver. Detta är ett stort ämne som jag trots allt ville försöka säga något om.

Med värme,
Evalotta.

 

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

3 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.