Relationen till sig själv
kommentarer 2

Sår läker inte om de fastnat i skam

Jag ser igen och igen smärtan hos barnet i den vuxne som inte var säker på att bli älskad.

Så tidigt började anpassningen för att bli möjlig att älska, få höra till, få vara trygg, bli sedd.

Så stor smärta som lever kvar decennier senare. Om och om igen gör den sig påmind när någon kommer nära. Inte sällan driver den även fram en förmåga att se det andra inte ser och kunna leverera det där lilla extra; ett seende som uppfattar precis vad som behövs i olika situationer. Förmågan att se, parera och ge har blivit välutvecklad. Förmågan att själv vara föremål för samma omsorg är ännu ett vilset litet barn som missförstådd sitter otröstbar i ett hörn av sig själv; ihopkurad och tyst sparkar den i dammet med en ledsen-ilsken fot. Fortsätter ge, med en fastnad sorg i bröstet.

Jag möter föräldern till detta vuxna barn och förstår hur stor kärleken alltid varit.
Det barn som känt sig oälskat, har i förälderns ögon varit viktigast i världen och så älskat att kärleken ibland slagit knut på sig själv. Jag möter en förälder vars hjärta är fullt av kärlek men som sörjer hur den inte lyckas förmedla den på ett sätt som når fram; en förälder som själv är barn till en förälder med sina egna väggar och tvivel på sitt värde, på om den är älskad, på om den får höra till. Det slår mig om och om igen att alla dessa sår som skapar lidande i människor, är sprungna ur ett missförstånd. Smärtan i livet blir till sår när vi tar den personligt. Då kommer den inte ut som sorg och går över, utan fastnar i vår självbild.

Sår blir till skador när de fastnar i skam; när vi tror att det är vårt eget fel att vi blir bemötta eller behandlade på ett visst sätt. Det vi varit med om kan få oss att vända oss mot oss själva,
omedvetet se på oss själva med en viss blick och gömma undan det vi skäms för.
Baksidan av det myntet är att fastna i anklagelser och hålla någon annan ansvarig för det som gör så ont i oss. Båda sätten gör så ont och leder till att smärtan består.

Vi upplever det kanske inte som att vi skäms, men just skam gör att vi stänger sårbara inre rum och blir hårda och stöter bort när någon kommer nära just där. Det verkar som om såren läker när vi tar oss an skammen med förståelse och kärlek. Det som blivit infruset och missförstått en gång när något gjorde ondare än vi stod ut med, behöver få komma ut i ljuset. Om vi fortsätter att stöta bort den delen av oss själva, kommer smärtan bara att öka. Vi behöver gå genom våra egna väggar och låta kärleksfulla andra göra det samma.

Förstådd med empati förvandlas skammen till känslor och behov; alldeles vanlig, vacker mänsklighet. Jag tror att sår djupast kommer ur missförstånd; tron att den andres oförmåga, dömande och bortstötande har med oss att göra. Obemärkt kan vi ha dragit slutsatser om oss själva och våra livsvillkor tidigt i livet, långt innan vi ens är medvetna om att vi gjort det. Jag tror att dessa missförstånd kan bli till skam och att de läker när skammen blir förstådd med empati. Såren är ingens fel och behöver inte heller vara någons fel. De behöver bara få omslutas av kärlek och förståelse. Igen och igen. Den unga del i oss som drog slutsatser om sig själv, behöver få hjälp att förstå på ett nytt sätt.

Det är mycket kraftfullt och helande att komma i kontakt med infrusen, lagrad skam och föra den ut i ljuset. Livsrummet blir så stort, det går lätt att andas och livet flödar på ett underbart sätt.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

2 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.