Empati, Relationer till andra
kommentar 1

Säg som det är – om omedvetna undanflykter och varför det kan vara svårt att rakryggat yppa sanningen

2016-03-28 11.00.01

Det händer att jag kommer på mig själv med att undra hur jag ska förklara mig för någon. Omedvetet känns det svårt att säga som det är och halvmedvetet letar hjärnan efter något gångbart. Jag har fått syn på det där och stoppar mig för att likt Karl Bertil Johnsson istället rakryggad yppa sanningen. För varför skulle jag inte säga precis som det är? Det finns ju alltid skäl, goda skäl, skäl jag kanske inte rår för eller som är viktiga för mig.

I grund och botten handlar det om en drivkraft att tillgodose behov och om att slippa känna skam. Undvikanden är bara ett sätt att försöka tillgodose behovet av skamfrihet, eller om man så vill – gemenskap, acceptans, värde, kärlek eller närhet. Behovet är viktigt, men strategin ödesdigert kortsiktig. Kanske var den det bästa alternativet när vi var små, kanske funkar den temporärt i dysfunktionella relationer, men den funkar inte på riktigt.

Det hållbara sättet är att försöka hitta behovet och sedan stå upp för det. Så här är det med mig, det är absolut ok och det utgår jag från att den andre förstår och respekterar. Klarar den andre inte det, så säger det ingenting om mig utan bara något om behov hos den andre (behov som den andre i den stunden önskade att jag skulle tillgodose).

Att säga som det är, är så självklart när man väl börjat göra det. Men, vad av allt som är sant är det bra att säga? Det finns ju ingen mening med att säga något som gör den andra ledsen i onödan. Jag tycker att det alltid är en framkomlig väg att kommunicera sina behov och att de ligger till grund för ens val och handlingar; att utgå från det hos en själv man försöker ta ansvar för.

När vi börjar med undanflykter eller halvsanningar, så går det aldrig obemärkt förbi. Den andre märker det, relationen försvagas snarare än förstärks och det egna livsrummet krymper allt mer för varje gång. Om man kommer på sig själv, hejdar sig och frågar sig vad det är som är viktigt för en här, då blir det lättare. Att slippa skämmas är en vanlig drivkraft bakom mänskligt beteende, men det är betydligt skönare att själv besluta sig för att inte skämmas för något än att trassla in sig.

Ljuga för far på självaste julafton? Nej! Rakryggad yppa sanningen? Ja!

 

Med värme,

Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
Lagrad under:Empati, Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

1 Kommentar

  1. Åsa Thenander says

    Tack för ännu ett klokt inlägg! Jag hat följt dem ett tag och det är som att du skriver det jag själv tänker, tycker och allt eftersom förstår. Skam är en stor drivkraft till strategier som en gång fyllt en funktion men om de fortsätter trasslar ihop livet och bromsar det som kunde vara. Vi vill alla bli älskade men behöver förstå våra undermedvetna strategier för att få ett val att göra annorlunda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>