Andlig vägledning, Relationen till sig själv
kommentarer 2

Att navigera genom svåra tider och en enda sak att se upp med.

2017-09-17 16.38.16-2

Livet har sina faser.
Emellanåt blir påfrestningarna större än vad som känns möjligt och grundvalarna skakas.

Hur man tar sig igenom det, är nog väldigt individuellt och jag tror att alla sätt är bra utom ett.

I mitt nu 43-åriga liv har det hunnit bli några vändor med livsomvälvande utmaningar och jag har fått anledning att hitta min väg igenom. Vetskapen om hur man hittar sin väg igenom det svåra, gör det lite lättare att gå för varje gång.
Det här är några rader om detta, eftersom jag själv tycker så mycket om att ta del av hur andra gör och vad de har funnit på sin väg.

Tillstånd av vilsenhet, osäkerhet och skörhet befinner sig så nära tillståndet av riktning, trygghet och kraftfullhet.
En liten inre rörelse, ett ”ja, tack, det här välkomnar jag”, öppnar vägen från det första tillståndet till det andra.

Konstaterbart är följande.

Alla känslor finns i alla.
Alla behov finns hos alla.
Alla känslor som finns där behöver bli sedda och hörda, annars fastnar de i kroppen och lagras till senare.
När något liknande händer igen, kommer de fram med dubbel kraft.
Tar man dem direkt, samt tar alla man har på lager också, blir kriserna lättare med tiden.

Att falla, att sjunka, kan kännas skrämmande innan man utforskat fallets natur.
Det är når man låter sig falla som man erfar att man landar på fast mark.
Har man inte landat på fast mark, är fallet ännu inte klart.

Det man kunde hålla sig i, förlorar ibland sin stabilitet. Så blir det för de flesta några gånger genom livet.
Det finns ny, fast mark någon annanstans. Man får bara tillåta förändringen. Det kommer nytt.

Det är när man tillåter sig att gå vilse som man kan hitta hem i att inte veta, men ändå vara trygg.
Turbulens och frid är så nära varandra.

Man behöver bara vara vaksam på domen som kan inge en känsla av felhet eller inre förstelning.
Är man som förstelnad inombords, kan man ha råkat döma någonting inom sig.
Det släpper när man hittar sätt att ge sitt ok istället för att döma.
Man kan omedvetet försöka tillgodose viktiga behov hos sig själv genom att döma,
som behov av trygghet, men det skapar bara förstelning och inre isolering.
Domen har också en dörr, till sårbarhet.

Sårbarhet är mottaglighet, rörelse.

Att välkomna och lära känna alla tillstånd, det är ett förhållningssätt som hjälper mig att ändå på något vis må bra även i det svåra; känna att det bär även då. Det är en ledstjärna. Ämnet är stort. Hur gör du?

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest

2 Kommentarer

  1. Åsa Thenander says

    Som vanligt en väldigt tänkvärd och bra text. Vartenda ord du skriver är begripligt och med igenkänning.

    Jag fick häromdagen en fråga, ”Hur ger du dig själv kärlek”. Efter en kort fundering kom jag på att det är att tillåta alla känslor och reaktioner samt att även acceptera hela min kropp. Jag har fört ett inre krig som kommit ur gamla strategier. Att få syn på hur jag gjort motstånd mot mig själv har varit smärtsamt men nödvändigt.

    Tack 🤗

  2. Camilla says

    Ämnet är stort, verkligen. Tack för en fin text.
    Hur gör jag i livets svåra passager…
    Efter bästa förmåga håller jag mig öppen. Öppen för Gud, som Fader, Son och Ande. Söker mig inåt efter Honom. I tystnad, i bön. Söker Honom i sånger och texter, i Bibeln.
    Söker kärlek och omsorg hos andra människor. Och fortsätter ge kärlek och omsorg. Att också i de svåraste passagerna vara öppen för att älska och att älskas.
    Söker mig mot naturen. Där får allt plats.
    Bejakar det smärtsamma. På något sätt också själva dömandet, när jag uppfattar det. Men dömande och oförlåtelse får inte slå rot och skapa hårdhet och bitterhet.

    Det är någonstans Jesus som blir min ledstjärna. Hur tog han sig igenom? Hur tar han mig igenom? Hur var han? Hur är han, i mig och andra och i himlen?
    Där finns min botten. Alltid i vetskapen, och förr eller senare också i känslan. När jag tillåter fallet, släpper taget om det som svajar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>