Relationer till andra
Lämna en kommentar

Anpassning som livsmönster

Det börjar bra. Mötet med den andre känns som att komma hem. Sedan händer det något, abrupt eller smygande, och du börjar må allt sämre. Du tappar bort dig själv, din energi, din vilja. Den andre kan vara en fin och snäll människa på alla vis, det beror inte på det. Det kan börja på så många sätt. Man börjar anpassa sig för att det ska kännas bra för den andre och man själv ska kunna känna sig ok. Om den andre verkar missnöjd, känner man ansvar för det och tror att man måste lösa det. Allt på bekostnad av de egna behoven och det som är viktigt för en själv. Det genomgående är att man tror sig vara ansvarig för den andres känslor och behov.

Du gör det för att få kärlek, närhet, godkännande, trygghet, sinnesfrid etc, så det är inte konstigt, bara nedbrytande. Anpassningen för dig bort från den du var och egentligen är. Det är ledsamt och det går att förändra, men det brukar vara arbetsamt.

Låt mig ge några generella exempel på hur anpassningen kan gå till:

Du möter en fantastisk person. Närheten blir stark och omvälvande, och du känner dig levande, berörd, uppfylld. Efter en tid får du inte längre samma intimitet och närhet. Den andre vänder sig bort ifrån dig, och det skapar oro och osäkerhet. Kanske börjar du få dubbla signaler och börjar tvivla på ditt eget värde. Du saknar bekräftelsen och intimiteten, och börjar göra det du hoppas ska få närheten att komma tillbaka. Du börjar fokusera på vad den andre behöver, vad den andre känner, hur den andre mår. Du tänker att det är dina behov som är problemet, ditt behov av närhet och bekräftelse. Om du bara var mer som den andre trivs med, skulle det bli bättre. Du blir mer och mer upptagen av den andres liv och får ingenting tillbaka. Tillsist vet du inte längre vad du själv vill, vad du känner, vad du behöver. Du hamnar helt ur balans, tappar din energi och blir en spillra av dig själv.

En annan ingång till anpassning är att du hittar en lugn och trygg person som är precis vad du behöver; en stabil famn som känns som hemma. Där kan du landa och där är allt förutsägbart. Det kommer inga nyckfulla känslokast, du behöver inte leva med rädslan att bli övergiven och du kan slappna av. Den andre blir din klippa, din stabilitet. Med tiden börjar du sakna känslokontakt. Den andre är förnuftig och rationell och inte så intresserad av känslor. Din spontanitet och dina känslor upplevs mer som ett problem än som en tillgång. Du tänker att du är för känslig, för behövande. Du får förklarat för dig varför dina idéer inte funkar och varför man inte kan vara sådär spontan. Du börjar tvivla på dig själv och hålla dig själv tillbaka. Du tänker att dina behov av känslomässig närhet och bekräftelse är orimligt stora. Du börjar anpassa dig till att bli mer som den andre vill ha dig. Förnuftig. Utan så mycket känslor. Så blir du utmattad och ledsen, får stressymptom och tappar bort dig själv. Det är inget fel på den andre, det är en bra person, men du mår inte bra.

En tredje ingång är att du känner ansvar för den andras behov och därför upplever dem som krav. Du håller dina känslor och behov tillbaka när den andre behöver något. Det blir enklast så. Om den andre uttrycker önskemål, hör du dem som måsten. Det behöver inte vara den andre som ställer krav, men det är så det känns för dig. Du anpassar dig och levererar tills den andres behov tillsist blir som ett fängelse för dig. Med tiden blir du dock allt mer ointresserad av relationen och behöver komma bort från den för att kunna andas fritt.

Det tre ovanstående exemplen är relationer där ingen utövar psykiskt eller fysiskt våld på den andre. När det förekommer, behöver man hjälpa att ta sig därifrån. De dynamiker jag skriver om behöver inte innebära att man gör bäst i att lämna relationen, även om det kan vara så.

Oavsett ingång, så finns en god avsikt där. En vilja till omtänksamhet, en känsla av att vilja ta hand om den man älskar och att själv bli älskad. Ett önskan att känna sig trygg eller fri.

Det finns inga enkla vägar ut ur detta. Tillsist mår du så dåligt av anpassningen, att det måste till en förändring. Dina egna behov är aldrig ett problem. Din personlighet och det du längtar efter är inte fel. Insikten om att du enbart är ansvarig för dina egna känslor och behov är helt avgörande. Men, det är också viktigt att se att det är du själv som är ansvarig för ditt eget välbefinnande. Att få kontakt med, fokusera på och hörsamma det som är viktigt för dig själv är avgörande om du vill hitta tillbaka till dig själv. Kanske behöver du vara i avskildhet för att hitta dit, då anpassningen gör att man tappar sig själv i den andres närhet.

Det finns såklart sunda, ömsesidiga beroenden och ömsesidiga anpassningar i vardagen. Det är inte det jag avser här, för det skapar inga problem. Det är även något naturligt att vilja att den andre ska må bra och få sina behov tillgodosedda. Problemet uppstår bara när det blir på bekostnad av de egna behoven.

Det finns säkert många fler exempel på detta. Bidra gärna i kommentarsfältet eller skriv till mig på mail om du har något att komplettera med.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.