Relationer till andra
Lämna en kommentar

Självupptagen och självuppoffrande – två sidor av samma mynt

Självupptagenheten är inte skönt för någon. Den kan antingen vara en källa till skam, för ”självupptagen ska man ju inte vara”, eller en orsak till ensamhet, då andra tröttnar på relationen.

Att vara självuppoffrande är inte heller skönt. Inte för den som är det och inte för den som blir föremål för den som ”offrar” sig. Det kommer liksom alltid surt efter; antingen i form av trötthet och besvikelser eller i form av skuld, upplevd orättvisa etc.

Men vad handlar självupptagenhet och självuppoffrande egentligen om?
Ja, i alla fall är det inte egenskaper någon har, utan tecken på något.
Varför det blir så och vad vi kan göra för att slippa fastna där, är vad det här inlägget handlar om.

Utifrån ett empatiskt perspektiv, så gör vi allt vi gör för att försöka ta ansvar för våra behov. Det är inte säkert att det vi gör fungerar, men det är skälet, så även till självupptagenhet och självuppoffring.

En del av oss har inte fått lära oss att vi behöver ta ansvar för att våra egna behov blir tillgodosedda. En del av oss har lärt oss att våra behov inte är ok eller att det är själviskt att se till sina egna behov. Kanske vet man inte ens vilka behov man har. En del av oss har sedan barnsben lärt oss att fokusera på andras behov istället. Kanske för att någon i familjen hade missbruksproblem, kanske för att man växt upp i en miljö där det bara var ”andra”, ”de svaga och utsatta”, som hade behov, eller så har man upplevt att vissa behov är fel att ha. Kanske fanns ingen som kunde spegla och möta ens behov som barn och man började klara sig istället för att leva. Det finns många skäl till varför man kan tappa kontakten med något så fundamentalt som sina behov.

Vet man inte hur man kan göra för att få sina behov mötta, blir man ganska maktlös inför sig själv. Får man inte sina behov tillgodosedda, försöker man istället få något annat, oklart vad, på sätt som ofta inte fungerar.

Behoven försöker nå fram till oss genom känslorna, och det kan ta sig en rad olika uttryck om kontakten är störd. Tillexempel självupptagenhet eller självuppoffring. Behoven är så viktiga att det får en att bli upptagen med sig själv eller andra på olika vis. Men om behoven inte blir hörda, är det lätt att fastna där. Något viktigt pockar på uppmärksamhet, man dras dit men kan inte hitta det som får en att må bättre.

Frågan att ställa sig är vad som står vägen för kontakten med behoven. Vad hindrar en att kunna höra och ta ansvar för att tillgodose sina behov?

Finns där en självbild av att vara en osjälvisk människa som inte har så många behov? En idé om att en god människa främst tänker på andras behov och alltid sätter andra framför sig själv?

Finns där ett självförakt, en skuld, som gör en ovärdig att få värna om sina behov? Självanklagelser som gör det otillåtet att ha det bra och må bra?

Finns där en inre stränghet, en självkritik, som skapar stress och ångest och blir en drivkraft att straffa sig själv snarare än att möta sina behov?

Finns där kanske bara en omedvetenhet om hur fundamentalt det är att hörsamma sina behov om man vill må bra?

Vilket anledning vi än har till att inte tillgodose våra egna behov, så är även den ett försök att ta ansvar för behoven.

Att vilja vara en god människa som inte själviskt ser till sina egna behov, kan vara ett omedvetet sätt att tillgodose sitt behov av trygghet, värde och skuldfrihet.

Självföraktet kan likaså vara ett sätt att försöka ta ansvar för behovet av skuldfrihet, frihet, trygghet och värde.

Självkritikens goda syfte kan vara att slippa känna skam.

Det där var bara exempel, ett tankefrö att bygga vidare på själv.

Självupptagenhet och självuppoffrande är inte fel, bara nedbrytande. Det är resultat av att inte vara kapabel att hörsamma och möta sina egna behov. Att ta ansvar för sina behov innebär inte att göra sig av med dem, få dem att försvinna. Det innebär att möta dem.
En människa som lever i samklang med sina behov, är allt annat än självupptagen. När behoven blir omhändertagna i varje stund, frigörs ens kapacitet att på uppriktigt och utan egen agenda intressera sig för den andre. Det blir fritt och flödande. Men då behöver de egna behovens relevans vara lika självklar som att andas. Man får träna. Ett steg i taget mot att förstå.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.