Anknytningsmönster
Lämna en kommentar

Om otrygga anknytningsmönster och att förlora sig i anpassning – logiken bakom det svåra.

Det är så lätt hänt att man tappar kontakten med sina känslor och behov redan som barn och istället börjar reagera på vad andra känner och behöver. Det här handlar om våra goda skäl till att vi gör så. Det handlar också om våra goda skäl att som vuxna gå in i anpassning till andra på ett sätt som får oss att tappa oss själva.

Att utveckla en otrygg anknytning:
Om man har växt upp med föräldrar som inte kunnat svara an till ens känslor och behov, kan man utveckla en otrygg anknytning. Eftersom de egna behoven blev ett hinder för närhet, stängdes de av. Man lärde sig förtränga det man känner och behöver, för att slippa uppleva smärtsamma förskjutanden.
Att inte uttrycka egna känslor och behov, ökade chansen till närhet. Kanske inte närhet i fysisk eller känslomässig form, men i alla fall närhet i form av att inte bli övergiven.

Risken att bli känslomässigt övergiven minskade om man inte visade sig och blev tydlig, utan snarare tonade in på andra. För små barn är detta en överlevnadsmekanism; man behöver till varje pris försöka få föräldern att inte överge en. Och övergivande för en liten människa, kan vara att uppleva att man förlorar förälderns närhet när man kommer med sina behov.

Mönstret i vuxen ålder:
Det här mönstret sitter kvar i vuxen ålder och går igång automatiskt (om man inte aktivt försöker förändra det). För att slippa smärtsamma känslor av att bli övergiven, har man gett upp kontakten med sitt genuina jag; kontakten med sina känslor och behov. Det som gav en trygghet när man var liten, gör en nu mest vilsen. Övergivenhetsdepressionen lurar i bakgrunden.

Problemen i ens nära relationer uppstår när man börjar anpassa sig till den andres mönster utan att ha kontakt med sig själv (sina behov). Man förhåller sig till den andre och gör spontant det som skapar minst stress i systemet.
Nära relationer blir då stressande, eftersom våra anknytningssystem går igång. Det är opraktiskt, men logiskt.

Logiken kan se ut så här:
Jag märker att jag (som liten) blir förskjuten när jag är jobbig (kommer med mina känslor och behov). Att bli förskjuten är förenat med livsfara, så jag lär mig stänga av och istället tona in på anknytningspersonens behov. Jag blir oerhört bra på att registrera och svara an till mina närmaste, istället för att svara an till mina egna behov.

När jag (som vuxen) har en nära relation, kommer jag att snabbt reagera på den personens behov och anpassa mig till dem. Det är så jag knyter an och det ger mig trygghet. Det kommer även att långsamt kväva mig om jag är undvikande, eller göra mig till en spillra av mig själv om jag är ambivalent.

Undvikande:
Har jag lärt mig att det är lönlöst att visa vad jag känner, att jag förlorar närhet på det, kommer jag att vilja hålla en känslomässig distans till de människor som är viktiga för mig. Jag kommer att ge den närhet som förväntas av mig för att inte förlora den jag älskar, men det är inte bekvämt för mig. Helst vill jag distansera mig. Har jag anpassat mig för hårt till den andres vilja till närhet, kommer jag förmodligen att stöta bort personen för att få luft. Mitt fokus hamnar på självständighet och autonomi.

Ambivalent:
Har jag lärt mig att jag ibland får närhet och ibland inte, kommer mitt fokus att kretsa kring huruvida den andre är tillgänglig eller ej. Jag kommer att försöka få mycket närhet från den andre. Jag kommer att söka bekräftelse på att relationen är kvar och jag blir stressad om den andre är otillgänglig. Om jag är osäker på relationen och om jag tror att jag har blivit övergiven, kan jag stöta bort den andre. Mitt fokus hamnar på relationen.

Vi offrar alltså viktiga behov för vår överlevnad och senare i livet för att slippa obehag, stress och otrygghet. Det är starka krafter och mycket sker omedvetet och på autopilot.

Det finns saker man kan göra för att komma ur dessa mönster, även om det tar sin tid. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.