Att ”ätstörningar” (eller att använda mat som copingstrategi, som jag hellre kallar det) inte har ett dugg med mat att göra, har jag vetat sedan jag var 14 år. Däremot finns det tydliga kopplingar till otrygga anknytningsmönster.
Hur det var för mig
Jag minns så väl känslan av övergrepp och att verkligen inte bli förstådd när alla trodde att det handlade om mat. Jag var 14 år och behövde ta kontroll över min tillvaro. Det var så mycket jag inte visste då, om känslor och behov och om allt som inte var som det skulle runt mig. Jag trodde att det var mig det var fel på, så jag försökte ändra på mig. Det var en rad olika saker som var problem med mig förstod jag; jag kände mig otrygg fastän jag inte borde, jag hade ångest fast jag inte borde, jag hade svåra känslor och mådde dåligt fastän jag inte borde göra det. Jag kände behov av stöd, och då jag var en stark person så var även det fel trodde jag. Jag var inte bara glad, stark och trygg sådär som jag borde vara, utan hade en massa svåra känslor och behov.
Att börja träna och reglera maten var en enkel strategi för att skapa trygghet. Det var något jag kunde påverka. Att springa höll de svåra känslorna borta och sedan kom endorfinerna. Att avstå från mina behov, löste problemet med alla besvärliga behov jag hade. Att reducera behoven av mat, sömn, närhet, återhämtning etc till ett minimum, gav mig en känsla av trygghet. Jag kunde klara mig utan; kunde vara trygg även när jag inte fick det jag behövde. Jag lyckades bli en variant av mig själv som jag trodde inte skulle störa, vara till besvär, som skulle vara godkänd och klara sig. Det blev tryggt.
Men då sa folk: ”Hon har sådana problem med maten”.
Som om maten någonsin varit ett problem.
Min relation till mat var lösningen på ett problem.
Så togs lösningen ifrån mig och alla trodde att det var lösningen på problemet. För om jag åt, så var ju deras problem borta; det problem som de såg. För mig var det ett enda stort övergrepp. Jag fick inte längre göra det som gjorde mig trygg, och anpassat lät jag det få vara så. Jag tillät tryggheten att tas ifrån mig, för jag förstod att det behövde ske. Men hur skulle problemet lösas nu? Problemet med att jag var mänsklig på ett sätt som jag bar på skam för (vilket jag också kände skam för).
Jag lärde mig duktigt att äta, men visste att det inte löste något annat än undernäringen. Den vilsenhet och smärta som jag hanterat genom självsvält, var såklart kvar. Den existentiella avgrunden var kvar. Strategin för att bli trygg var borta och det återstod för mig att hitta en ny. Det finns så många andra sätt. Man kan bli en tillrättalagd version av sig själv som försöker att inte må dåligt. Man kan bli bra på att se och hjälpa andra. Man kan trycka undan sin smärta och försöka hantera panikattackerna så gott man kan utan att det märks.
Det tog sina år innan jag förstod att det handlar om att inte döma och att bejaka mina känslor och behov. Det är vad som gör det möjligt att leva och därtill ha ett bra liv.
Mat som coping-strategi
Att använda mat och träning för att hantera sin situation, har inte ett dugg med mat och träning att göra.
Så – när jag läser om hur otrygga anknytningsmönster och att använda mat som copingstrategi hör ihop, så blir jag glad. Det stämmer för mig.
Det finns alltså en koppling mellan otrygga anknytningsmönster och relationen till mat. De anknytningsmönster vi utvecklar i unga år, påverkar hur vi relaterar till oss själva (och andra) genom livet. Detta kan ta sig uttryck i hur man förhåller sig till mat. Genom att äta eller inte äta, hanterar man sin inre känslomässiga avgrund. Det är det man måste förstå och hitta andra verktyg för att hantera om man vill läka.
”Ätstörningar” kan handla om många saker. Det speglar en känslomässig hunger eller ett försök att kväva samma hunger. Har man fått lära sig att ens behov inte är viktiga, kan man känna sig tom och maktlös. Som ett försök att hantera denna inre avgrund, kan man använda mat. Antingen kan man äta väldigt mycket eller försöka skära av kontakten med den inre hungern och ta bort behovet av mat. Man kan stänga ner kontakten med känslorna och kontakten med andra. Det blir tryggare att fokusera på relationen till mat än på relationen till andra människor och sitt eget inre. Det är mer förutsägbart, kontrollerbart. Man kan själv styra och det ger en känsla av stabilitet och trygghet.
Det är ett sätt att be om att få sina behov tillgodosedda i det tysta. Man gör sig liten genom att reducera matintaget eller gömmer sig i överätande. Via maten hanteras en skamfylld känsla av att vara värdelös. Det blir kallt, hårt, smärtsamt och väldigt djupt, existentiellt ensamt. Om man känner sig skrämd och överväldigad av svåra känslor, är det lättare att räkna kalorier än att känna djupet av sin sorg och smärta. Det är så lätt att förstå.
Mat och närhet
Mat och närhet är så nära sammankopplade. Mat och närhet är det första vi får när vi föds, och vi får det från samma person. De kan därför lätt blandas ihop med varandra. När vi är nyförälskade behöver vi knappt äta. När vi är känslomässigt tyngda, kan vi antingen tröstäta eller tappa aptiten.
Vi behöver både nära relationer och mat för att överleva och de är kopplade till varandra. Båda ger oss näring, håller oss friska och trygga, och får vi inte tillräckligt så tynar vi bort.
Mönstren och maten
Forskningsstudier visar att det finns en koppling mellan anknytningsmönster, ätstörningar, låg självkänsla, ångest och depression. Det jag hittat kring olika mönster är följande:
Hetsätning:
Hetsätning är vanligast bland personer med ambivalent anknytningsmönster, men det behöver inte vara så.
Att trösta sig med mat är ett sätt att känna sig mindre tom inombords. Smärtan och tomheten man bär med sig från barndomen, kan lindras med mat. De känslomässiga behoven som inte möttes då, kan mötas med mat. Den utsatthet och ensamhet från förr som lever kvar inom, kan stillas med mat. Istället för att söka närhet till andra människor, söker man närhet till mat. Man gör upp planer med mat istället för med människor. Man kan se fram emot mötet med maten; det är som att möta en gammal vän som alltid är där för en. Du är inte tom längre, du känner dig full, så full att det även kan distrahera dig från andra känslor. Efteråt kommer självkritiken, skammen; även det känslor som leder bort från den känslomässiga smärta som fick hetsätningen att starta från början.
Självsvält:
Självsvält är vanligast bland personer med undvikande anknytningsmönster, men det behöver inte vara så.
Det här passar perfektionisterna, för det hjälper dem att slippa känna sina kaotiska, djupa känslor. De som svälter sig är ofta personer med koll på sina liv och som vet vad de gör. De förväntar sig att deras behov inte ska bli mötta av andra, så de lär sig att inte be om något. Det ger dem en känsla av oberoende och frihet – de behöver inget och ingen, de klarar sig utan. De begränsar beroendet av allt som ger näring; människor och mat. De tar kontroll över tillvaron genom att göra sig av med sina behov av relationer, känslor, behov, lust och mat. Det skapar trygghet och förutsägbarhet. Det är så lätt att förstå.
Självsvält-hetsätning-överträning:
Om man har med sig erfarenheter av närhet som något skrämmande och har inte lärt sig skilja mellan trygga och otrygga relationer, kan det återspeglas i ens kaotiska förhållande till mat. Om man inte vet om man är hungrig eller mätt, arg eller ledsen, kan man hetsäta och sedan kräkas och slippa känna. Man kan svälta sig och översta om vartannat. Mat blir både skrämmande och tryggt, precis som man upplevde sina första anknytningspersoner. Man försöker hantera sina erfarenheter genom mat, utan att få någon ordning på det. Det är ett tröstlöst försök att skapa trygghet.
Jag tänker att det säkert kan vara på olika sätt och en blandning av vad som är sant för olika personer.
Läkandet
Med ödmjukhet inför att problemet kan vara komplext och att professionell behandling behövs, vill jag ändå bidra med följande perspektiv:
Allt läkande börjar med en förståelse för att ätmönstret löser ett problem.
Det är ett sätt att kunna fungera i en tillvaro där viktiga behov av närhet och trygghet annars inte blir tillgodosedda. Det är ett sätt att göra det bästa av situationen när man inte har några andra verktyg. Det är ett sätt att ta ansvar för att göra sig själv trygg, inte belasta sin omgivning och inte vara på sätt man tror att man inte får.
För att läka på djupet behövs självempati. Man behöver utveckla en varm, icke-dömande relation till sig själv där alla känslor och behov får finnas. På så sätt kan man få kontakt med sina genuina känslor och behov och lära sig att bli trygg med dem. När man blir det, kan man utforska dem snarare än att försöka distansera sig från dem. Då kommer man att lära sig känna skillnad på fysisk och känslomässig hunger. Man kommer att kunna känna känslomässig smärta och behöver inte använda mat för att lugna sig själv. Att förstå vilka behov man försöker möta genom mat är viktigt. Förstår man det, kan man hitta andra sätt att möta behoven på.
Att vara i kontakt med sin kropp och våga vara lyhörd för dess signaler är också en viktig del i läkningen.
Att inte döma sig själv är hela grunden till att kunna läka. Det gör det möjligt att känna och därigenom även komma i kontakt med den underliggande känslomässiga smärtan.
Vill man bara fokusera på en enda sak, kan man vara uppmärksam på att inte döma sig. I takt med att man blir med kärleksfull och accepterande mot sig själv, kommer tankar och beteenden att förändras. (Givetvis behöver man näringstillförsel om man är farligt undernärd.) Det är nyckeln till all läkning.
Jag skriver mycket om hur man lär sig detta under kategorin ”Relationen till sig själv”. Du kan läsa mer om det här.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster