Relationen till sig själv
Lämna en kommentar

Den modiga sårbarheten under försvaren

Jag tänker på den där microsekunden som inträffar precis innan försvaren går igång på autopilot. Att fånga sig själv där och tänja ut den där stunden gör hela skillnaden. 

Man behöver inte göra så mycket mer än att få sig själv att stanna där. Stanna i det som känns och bli synlig, om så bara för sig själv. Det räcker långt. 

Precis innan försvaren åker upp, innan de invanda replikerna kommer ut ur munnen och man börjar skydda sig, finns ett ögonblick av sårbarhet. Just där finns en öppning till kontakt med det som är genuint och sant inom en. Missar man det, missar man sig själv. Missar man kontakten med sårbarheten, missar man även kontakten med något som är så viktigt för en att försvaren går igång. Man famlar maktlös och försöker få andra att göra på andra sätt eller att inte göra det där som man vill skydda sig ifrån. Andra behöver förstå eller förändra sig för att man ska bli trygg. Vi blir utsatta och maktlösa när vi råkar göra så. Jag tänker nu på de försvar vi har kvar som ett mönster, men som vi inte längre behöver. Försvaren finns av en anledning och det är bra, men för en del av oss kan de leva kvar och bli till en boja och ett hinder för närhet och kontakt.

Om man modigt bromsar sig precis innan försvaren går igång, så sker en förändring. Där finns sårbarheten som i sin tur öppnar för friheten, styrkan och kontakten. Det gör inget om försvaren råkar gå igång heller, för man kan när som helst bromsa sig, stanna och gå tillbaka till känslan som uppstod precis innan reaktionen kom. Försöka hitta den sårbara, ofta vilsna, rädda eller ledsna känslan.

Om man inte hittar någon känsla, kan det bero på att man obemärkt dömt den som fel. Man kanske inte får ihop känslan med den stabila, kompetenta vuxna man samtidigt är. Det är lätt hänt. Då kan man behöva leta lite längre och försöka vara ok med att man förmodligen har en känsla som man spontant inte känner sig stolt över eller självklar med.

Att stanna, leta efter känslan och trevande erkänna den, kräver ett stort mod. Sårbarhet är alltid väldigt modigt och kräver beslutsamhet av oss. Visad sårbarhet är aldrig att vara offer, en stackare. Det är att modigt tillåta sig att känna alla sina känslor, att visa sig som man är och tillåta sig att ha de sår, känslor och behov man har.

Att dela sårbarheten med den andre kan gå eller så går det inte. Det är en fråga om ömsesidig tillit. Det kan bli fantastiskt om man delar, eller så har man inte lust. Det viktiga är att få syn på sig själv, för det gör man inte när försvaren går igång, och då missar man något viktigt. Så bromsa, andas, stanna, känn. Man kan när som helst hejda sig och göra det. Och alldeles oavsett hur andra reagerar på ens sårbarhet, vinner man så mycket på den själv. Livet blir lättare, skönare, friare och mer möjligt. Det blir på riktigt.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.