Hoppa till innehåll

Andlig vägledning

Djupt inom oss finns en oförstörd essens. Där är vi hela, oskadade och de vi är ämnade att vara. Där är vi i kontakt med vårt ursprung, med den villkorslösa kärleken, ljuset, skaparkraften, friden och glädjen. På den platsen är vi fria och ser alldeles klart. Vi blir vägledda inifrån. Vi känner mening. Vi vet vårt värde och hur älskade vi är.

Så händer livet och behov av skydd uppstår. Skydd som hjälper oss, men som också gör det svårare för oss att vara i kontakt med den vi djupast är.

När vi tappar kontakten med vår essens, saknar vi den. Vi får svårare att orientera oss i tillvaron. Vi kan börja göra saker för att återskapa det vi saknar. Vi hittar sätt att bli värdefulla och älskade på. Vi söker mening och vägledning. Vi knyter an nära eller blir väldigt självständiga i allt. Det är så vi klarar oss och det är oundvikligt att det sker. Vi behöver utveckla strategier för att hantera tillvaron, särskilt när den är svår och vi är utsatta.

Det här hjälper oss genom livet, men så småningom kan det börja bli tvärtom. De mönster vi utvecklat hindrar oss från att få det vi egentligen längtar efter. Våra strategier för trygghet, närhet, frihet och värde kan tillsist sluta fungera och då står vi ganska verktygslösa. Då kan vi behöva börja skala av och orientera oss tillbaka in till de vi djupast är; till vår essens och alla dess rikedomar.

Den resan är fantastisk. Den vänder på perspektiven. Den kan också vara svår och ensam. Den handlar till stor del om att avstå från våra strategier och utsätta oss för livet på ett mer sårbart sätt. Det handlar om att lära känna oss själva på ett mycket djupare plan. Vem är jag när jag inte presterar mitt värde? Blir jag älskad när jag slutar göra saker för att bli det? Vad händer när den yttre tryggheten försvinner och jag står där ensam med mig själv? Vad händer när jag utsätter mig för att släppa någon nära och bli sårbar?

Behovet av att göra en sådan inre resa kan komma i samband med en kris eller växa fram. Ofta finns inget alternativ när man väl står inför den. Den måste göras. Man kan inte börja på den och sedan gå tillbaka till det som varit. Det är bara att åka med i processen. Det är det fina. Man kan alltid lita på processen

Det kan vara förvirrande att behöva göra en sån här nyorientering och skönt att ha någon vid sin sida på vägen. Det är lätt att gå vilse och fastna på sätt som gör resan mycket svårare och snårigare än den skulle behöva vara. En vägledare är verkligen att rekommendera. Någon som ser dig klart, ser var du befinner dig när du inte gör det själv och som varsamt påminner dig om riktningen. Någon som hjälper dig att inte döma eller värdera dig själv.

I en process av avskalande kan det också ske ett andligt uppvaknande. Du kan bli medveten om en andlig dimension i tillvaron. En dimension som skakar dina grundvalar med sin kärlek och närvaro. Du kan få upplevelser som förändrar dig på djupet, men sedan återstår jobbet med att integrera det du varit med om. När det händer, är det skönt att bli förstådd i hur stor det är och också i hur djupt det går. Inget blir längre sig riktigt likt.

Vägledning handlar djupast om att bli hjälpa dig hitta tillbaka till din essens, till den du djupast är. Jag kan ofta se vad som är på väg att växa fram i dig när du själv upplever att du famlar. Jag har själv gjort och gör resan varje dag. I vägledningsprocessen kan jag, om du vill det, använda mig av ett seende som går djupt och inte är begränsat av tid och rum.

Välkommen.

Med värme,

Evalotta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.