Det händer något när någon lyssnar; när man får berätta det igen. Min syster dog, berättar jag. Sedan fick min far en allvarlig stroke och min son fick diabetes; samma sjukdom som min syster dött av och som hon hatade innerligt från början till slut. Sjukdomen som traumatiserade henne genom det trauma som redan fanns i familjen där första barnet dött. Det fann inte kapacitet att hantera fler farliga sjukdomar, men de kom ändå. Där fanns en mamma som inte orkade se och ta in sina barns smärta, utan istället fokuserade på andras barns smärta. Där fanns en pappa som jobbade och ställde upp och var lojal och tog ansvar för församlingen; familjens andra hem. Där fanns en församling och en kyrka som delvis var svår att separera från familjen, då den fick dess tid, dess engagemang och den exklusivitet som borde höra familjen till. I utbyte fick familjen dess värderingar i form av gränslöst hjälpande och solidaritet med de svaga. Världen delades in i de starka, hjälpande och de svaga, behövande. Vår familj blev …

Det vanligaste skälet till att vi hamnar i konflikt med varandra, är att våra känslomässiga reaktioner går tio gånger fortare än impulsen att hejda sig själv och tänka: ”Vänta nu, han kan ha en dålig dag, det har inget med mig att göra”. Därav pausens betydelse. När du får en känslomässig reaktion på någon annans beteende, stanna upp, känn igenom känslorna och försök bli medveten om vad som händer inom dig. Efter en paus, kort eller lång, är det lättare att se från en klar plats. De näst vanligaste skälen är tron att ”Jag har rätt/är rätt/gör rätt och du borde ändra dig.” samt tron att ”Jag har fel/är fel/gör fel och borde ändra mig, vara annorlunda.” När vi tänker så kommer vi inte vidare, utan fastnar i skuldfällan. Det leder oss bort från det vi djupast längtar efter i våra relationer; värme, kärlek, närhet, trygghet. Vad kan vi då göra för att komma ur den trance av känslor och ”borden” som kan låsa oss och hindra oss att se såväl oss själva som varandra? …

Självkritik gör ont; det smärtar och det bryter ner. Man kan fråga sig varför det då är så vanligt. Varför ägnar sig människor som är kärleksfulla mot sin omgivning, ibland åt ett så tillsynes hänsynslöst beteende mot sig själva? Självkritik kan byggas upp gradvis utan att vi är medvetna om det och sedan bli vårt spontana sätt att bemöta oss själva. Att döma sig själv, är paradoxalt nog ett sätt att försöka ta hand om sig och tillgodose sina behov. Om du är en van självkritiker, kan du se vilket behov du försöker tillgodose genom att kritisera dig själv? Om du identifierar behovet, skapar du möjligheter att finna andra sätt för att tillgodose det. Då möjliggör du för dig själv att hitta förhållningssätt som vidgar snarare än förminskar ditt livsrum. Vi kan omedvetet försöka tillgodose många olika behov genom att kritisera oss själva. Det kan vara behovet av trygghet och frihet (från andras straff och kritik då jag redan dömt mig själv), tröst (andra får lyfta mig), gemenskap (med andra som mår dåligt) eller liknande. …

I affekten finns en drivkraft som förblindar och starka känslor är i omlopp. Det kan vara passionerad kärlek, stark vrede, besvikelse, irritation, frustration, hat, avund, svartsjuka, längtan. Vad jag än känner, tror jag på det goda i att vänta ut affekten. Vänta tills känslorna lugnat sig. Lyssna till affekten, lyssna igenom den. Försöka nå mitt eget hjärta och den grund ur vilken de starka känslorna kommer. Om jag står ut med att inte interagera i affekt, kommer jag efter en stund eller en tid att landa i mig själv. Då kommer jag att se klart igen. Jag kommer att kunna se med perspektiv och agera varsamt. Jag har aldrig varit med om att något gott har kommit ut av interaktion i affekt. Inte heller har någon av de ”sanningar” jag tyckt mig framföra, varit nyanserade och konstruktiva. Kan jag inte möta någon utan upprörda känslor, kan det vara klokt att vänta med att mötas. Vill jag inte vänta, gör jag klokt i att informera den andre om mitt tillstånd, ta ansvar för min oförmåga att …