Himmel och jords behöver mötas. När man öppnar upp för den andliga dimensionen, behöver man samtidigt bli så mänsklig det bara går. Allt mänskligt behöver integreras i ens person, bejakas, utforskas, bli bekant, för att andligheten ska landa i jorden. Om man öppnar upp utan att vara integrerad, blir det obalanserat. Att öppna och att integrera behöver gå hand i hand, steg för steg. Det andliga uppvaknandet kan komma överväldigande, starkt som den första kärleken, som ett fantastiskt glädjerus där allt blir nytt. Därefter återstår att integrera alla sina delar, hela sin mänsklighet, för att bli hel och en fungerande mottagare för den andliga kraften. Empati är ett viktigt redskap. Empatin, icke-dömandet, skapar det där tillåtande rummet som gör det möjligt att bejaka allt utan att döma. Att förstå och bejaka sina behov, värna om dem, lägger grunden för att man ska kunna stå stadigt och öppen på jorden. Människor och händelser kommer i vår väg och väcker, startar processer. Fokusera på processen. Den som väckte något till liv inom en, är inte svaret på …

Jag är aldrig så fri som när jag dör; aldrig så levande och lätt. Kanske låter det som en paradox, men i dödsögonblicket är livskänslan väldigt stark. Någon nytt tar sin början, med kraft. Jag minns då mitt jordeliv och jag känner igen mitt andra hemma. Perspektiven från utanför tiden, är svåra att förklara för den som är i den. Utanför tiden kan man betrakta den som ett flöde, en prick, som linjer eller lager; allt beror på hur man tittar. Vistelserna i tiden ligger tätt intill varandra, som sidor i en bok, så nära, så samtidigt finns de där, med kopplingar sinsemellan. Vistelserna i tiden är samma individs. Man är sig själv, i olika tider och skepnader, under olika förhållanden och läranden. I tiden går allt så fort och så oändligt långsamt. Utanför tiden finns ingen tid, bara rymd, salighet, frid. Det verkar som att man upplever tillvaron utanför tiden på olika sätt, då det även där är svårt att greppa allt. I tiden kan man slå ner sina rötter, uppleva med sina sinnen. …

  Guds existens är inte beroende av att vi tror på den, men kontakten med den gör något med oss. Precis som jag ofta behöver skala bort bilden av mig, behöver jag skala bort bilden av Gud. Bilden vi har av varandra, hamnar i vägen för genuin kontakt; människa till människa, människa till Gud. Jag tror inte på min tro, men jag tror på Gud. I tillit.   Jag blir inte hjälpt av att hålla mig i bilden av att vara buren i svåra tider, men jag blir hjälpt av upplevelsen av att vara det. Jag blir inte hjälpt av att andra försöker inge mig hopp i tider då jag behöver släppa varenda halmstrå och bara falla, falla…falla fritt ner i det underbara ljuset. Ljuset som gör allting nytt och som är frid och glädje. Botten är så ljus. Att försöka hålla mig i något, hindrar mig bara att nå dit.   Det gör inte ont att falla, men det gör ont att försöka hindra fallet att ske när tid är. Fallet skalar bara av det som inte …

Det finns smärta och annan smärta. Det här handlar om den som har med de existentiella villkoren att göra; om med separationer, död och själens ensamhet. Den ska man inte väja för. Att möta den, låta den kännas genom ben och märg när den gör sig påmind, leder till ljus och åter ljus. Den leder hem till den trygga platsen innerst där inne. (Ej att förväxla med smärtan som kommer ur ett dömande av sin person och ur smärtsamma tolkningar; att umgås med den leder bara vilse.) Ibland gör det ont, livet. Ont på ett existentiellt plan. Död, sjukdom, separationer och förluster avlöser varandra och kommer i klump. Det tär. Det känns, det smärtar och emellanåt ställer sig smärtan mitt framför mig och ber mig ta in den i sin helhet. ”Tänk om”, säger smärtan, ”tänk om även de sista du har kvar dör. Det är inte många kvar nu. Tänk, då blir du helt ensam.” Och jag känner på det och smärtan skär genom ben och märg och livet blir för långt och gör för ont. Men jag vet, jag …

I botten av allt, är ljus och kärlek. Att i varje svårighet hitta en ny frihet, i varje begränsning hitta något obegränsat, att i varje smärta finna en djupare läkning och i varje mörker få syn på det stora ljuset och gå dit, det är min ledstjärna och väg. Det är glädje. Den kärleken och det ljuset och den friheten bär upp allt. Vet man det, kan man i varje svårighet ta ett djupt andetag, öppna upp i vetskap om att vad som än händer, kommer detta att leda en längre in i kärleken.

En vän till mig har ett podradioprogram där han pratar med präster, pastorer och annat löst folk om deras tro och livshållning. Jag fick äran att vara med där och prata länge om något som ligger mig varmt om hjärtat. Samtalet rör andlighet, högkänslighet, hur jag tycker att kristen tro går fint ihop med reinkarnation och buddism och så vidare. Vill du lyssna, kan du göra det här. http://navet.libsyn.com/navets02e04evalottastiernholm Man kan ladda hem ”navet” i sin podradioapp om man har en sådan, så finns intervjun med mig på juni 2015. Med värme, Evalotta

Jag fick en fråga från en person som fått starka gudsupplevelser i kyrkan. Där hade man sagt att Jesus är den enda vägen till Gud och att tar man inte emot Jesus, kommer man inte till Gud. Efter att ha utvecklats och förstått Gud på ett helt annat sätt, känns epitetet ”kristen” inte möjligt för brevskrivaren. Hur ser jag på detta? Här kommer mitt svar på denna fråga. Jag publicerar det här, eftersom jag fått den så många gånger och ser hur nya, inkluderande röster i det här samtalet behövs. Att hävda och lära ut att ”den enda vägen till Gud går genom Jesus” har stängt dörren till kristen tro för många! Vilket förminskande av den kristna andligheten att säga så utan att fördjupa, utveckla med egna ord, visa hur den vägen i så fall kan se ut i ett vanligt liv där man konfronteras med kriser, rädsla, död, stress, kärlek, relationsproblem, meningsfrågan, sjukdom etc. Det är okunnigt när människors egna gudsupplevelser eller vad man väljer att kalla det, inte förstås av människor som anser sig representera en kristen andlighet. Det är så onödigt. Varför inte glädjas …

”Men vad säger kyrkan om att du minns tidigare liv och livet mellan liven? Om att du kommunicerar med sådana som gått ur tiden?” Jag får frågan för att jag är teolog, har arbetat som pastor och gör inhopp i kyrkan ibland. Får man tro som jag då? Jag menar att det går alldeles utmärkt. Jag är en del av kyrkan och den del av kyrkan som är jag, ser det så här. Andra ser det på ett andra vis. Vad synd det vore att inte ge sig hän och utforska den andliga dimensionen om man har lätt för att komma i kontakt med den. Att stå i kontakt med livets evighetsdimension ger perspektiv på jordelivet. Födelse och död bildar par, inte liv och död. Livet lever evigt. Livet på jorden är ett liv i begränsningen, i dimman. Så lätt vi tappar vår klarsyn här. När vi står i kontakt med den andliga dimensionen, får vi tillgång till vishet, klarsyn och en kärlek starkare än allt. Kanske är alla de liv vi upplever att vi …

Jag möter ofta människor som inte kan se sitt eget ljus. Vi möts för att de är i någon slags kris eller i en tid i livet då de vill hitta till något nytt. Det kan vara en lågmäld, utdragen kris där en känsla av meningslöshet lägger sordin på glädjen och kreativiteten; en mer stormig kris med ångestattacker, starka känslor och svängningar eller en kris där de stora frågorna slår klorna i ens person och man får ompröva allt. Ofta känner man i det läget inte att ens inre ljus och klarhet lyser starkare än vanligt, men jag kan se det. Själv känner man snarare depression, stagnation, kaos, panik, skam, rädsla, oro, dödsångest, livsångest eller liknande. Längtan efter att finna något som bär är påtaglig. Huvudets kontroll och förmågan att vara stark och hålla samman sig själv har börjat bryta samman, vanliga strategier för att skapa trygghet fungerar inte längre, det som brukade vara roligt har mist sin dragningskraft och det finns inte längre något yttre att hålla sig i. Även då den jag vägleder …

Det inre väg mot Gud inom som mystikerna beskrivit genom tiderna, är så lik den process som startar då man börjar lyssna till sig själv och sitt inre barn med villkorslös kärlek. Det är inte alltid så lätt att förstå kopplingen mellan de metaforer som används i det kristna språkbruket och sin egen inre resa. Det talas om ett Guds rike man kan komma in i om man blir som ett barn; en plats inombords där frid, kärlek och glädje råder; där livet flödar och vi kan se med nya ögon. Kärlekens ögon. Texterna beskriver en plats inom varje människa dit vi kan nå om vi blir som barn. Orden hör ihop med ödmjukhet, ett barns sinne. Ödmjukhet, humilitas, jordlikhet. De kontemplativa mystikerna beskriver det som att man behöver bli öppen och ödmjuk för att ta emot verkligheten som den är; utan att fly, försköna, döma, skämmas eller förneka det som är. Ödmjukhet innebär att vara ”öde”; tom på sina egna föreställningar och förväntningar, tom på alla programmeringar vi skaffat oss under livets gång; tom …