Alla inlägg arkiverade under: Andlighet, andra dimensioner och intuitiv kommunikation.

Kärleken söker dig

Kärleken söker digDen är i dig, runt dig,du är i den, runt den.Den finns i alla och envar där det är öppet,den möter dig där den på förhand stämt träff med dig utan att du vet. Det är Kärleken du älskar,kärleken du längtar så innerligt efter,för den längtar så innerligt efter dig.Passionerat.Den är som en förtärande eld i hjärtat.Den söker och måste få sitt utlopp, annars förtär den själen –av längtan, av hetta, av innerlighet och eld. Inom dig bor den, från ditt hjärta vill den verka.Brinna. Väcka. Skaka om och öppna upp när det behövs.Passionerat vara i extasen. Värma som en trygg eld när det är tid för det,vagga som den tryggaste famn.Ta hand om, viska i ditt öra att du är den älskade.Att du är så innerligt, innerligt älskad. Tro aldrig att den bor i en annan människa och inte överallt.Tro inte att den människa genom vilken du mötte kärleken är den som ger dig tillgång till denna kärlek igen och igen. Leta inte där. Det är dårskap. Det är dömt att gå …

Kris

De första stora kriserna drar med sig en massa lagrade känslor fram i ljuset; djupt lagrad rädsla, sorg och smärta som finns samlad inom en. Känslor och upplevelser som aldrig fått språk eller blivit speglade, kan bli till en grå förlamning i systemet. Själen som ännu inte mött sin egen storhet, famlar vilsen i sitt liv. Men, som lager på lager skalas av, förändras processen och krisens karaktär. Den som tvivlar på sitt värde, kan i djupet av sitt vara finna sig själv innerligt älskad och värdefull. Den som bär på skuld, kan finna kärleksfullt befriande förståelse. Den som bär på en vag känsla av skam som emellanåt smäller till som en råttfälla runt hjärtat, kan finna att allt, precis allt, är värdigt och välkommet in i kärleken. Gamla upplevelser av övergivenhet och utsatthet som blommar fram vid förluster, kan komma till ro när man möter sina yngre åldrar med öppen famn. Födelse och död bildar par, inte liv och död. Den ”död” man genomgår i den djupa krisen, öppnar för nytt liv. Så småningom …

Erfarenheten av Gud/det större/den Stora Kärleken

”I grunden är religiös erfarenhet upplevelsen av att vara villkorslöst och gränslöst förälskad. Men vad vi är förälskade i, förblir något som vi måste utforska.” Bernard Lonergan Den kan vara en inre rörelse, en erfarenhet av något som rör sig i djupet av hjärtat. Den kan drabba en med kraft så att benen viker sig och tårarna rinner. Den kan välla fram som en kraftfull kärlek från djupet av ens vara. Mötet med den Stora Kärleken kan komma i många former, men är i grunden en kärleksupplevelse som förändrar allt. När den kärleken bryter igenom inifrån eller drabbar med kraft, förändras man i grunden. Efter det blir inget sig likt. En resa startar, en färd djupare in i denna kärlek som lever sitt liv i djupet av vårt vara. Vi får möta oss själva och alla villkor vi har satt upp för kärleken, får syn på allt vi gör för att förtjäna den. Vi får färdas genom dunkla nätter och hudlöshet, skalas av så att vi kommer allt närmre vår kärna; tillbaka till vårt sanna …

Din storhet – vikten av att förstå vem man egentligen är.

”Jag älskar den tunna, fridfulla morgonluften; då finns ingen tid, bara härlighet.” Det är viktigt att veta vem man verkligen är, att se och förstå sin egen storhet och leva den i världen.Det är inte meningen att vi ska tvivla på vår storhet; gömma den för världen eller tona ner den av rädsla för att bli sedda som överlägsna, avslöjade som en bluff eller bli ensamma för att andra jämför sig och dömer. Det är meningen att vi ska använda vår storhet för helheten, för allas bästa, för att skapa balans. Vår storhet är gåvor vi fått för att bidra till helheten, till det gemensamma.Att förstå och bejaka de gåvorna, är att ta ansvar. Det är att vara ödmjuk inför vad som var menat att vara. Det är inte att förhäva sig, det är att tacksamt ta emot och förvalta vad som blivit givet till oss. Jag vet att det kan vara svårt och känsligt att tala om sin egen storhet.Kanske är det lättare att se sitt bidrag till helheten, hur man bidrar i andra …

Öppna för andligheten och integrera hela din mänsklighet

Himmel och jords behöver mötas. När man öppnar upp för den andliga dimensionen, behöver man samtidigt bli så mänsklig det bara går. Allt mänskligt behöver integreras i ens person, bejakas, utforskas, bli bekant, för att andligheten ska landa i jorden. Om man öppnar upp utan att vara integrerad, blir det obalanserat. Att öppna och att integrera behöver gå hand i hand, steg för steg. Det andliga uppvaknandet kan komma överväldigande, starkt som den första kärleken, som ett fantastiskt glädjerus där allt blir nytt. Därefter återstår att integrera alla sina delar, hela sin mänsklighet, för att bli hel och en fungerande mottagare för den andliga kraften. Empati är ett viktigt redskap. Empatin, icke-dömandet, skapar det där tillåtande rummet som gör det möjligt att bejaka allt utan att döma. Att förstå och bejaka sina behov, värna om dem, lägger grunden för att man ska kunna stå stadigt och öppen på jorden. Människor och händelser kommer i vår väg och väcker, startar processer. Fokusera på processen. Den som väckte något till liv inom en, är inte svaret på …

Döden och livet utanför tiden

Jag är aldrig så fri som när jag dör; aldrig så levande och lätt. Kanske låter det som en paradox, men i dödsögonblicket är livskänslan väldigt stark. Någon nytt tar sin början, med kraft. Jag minns då mitt jordeliv och jag känner igen mitt andra hemma. Perspektiven från utanför tiden, är svåra att förklara för den som är i den. Utanför tiden kan man betrakta den som ett flöde, en prick, som linjer eller lager; allt beror på hur man tittar. Vistelserna i tiden ligger tätt intill varandra, som sidor i en bok, så nära, så samtidigt finns de där, med kopplingar sinsemellan. Vistelserna i tiden är samma individs. Man är sig själv, i olika tider och skepnader, under olika förhållanden och läranden. I tiden går allt så fort och så oändligt långsamt. Utanför tiden finns ingen tid, bara rymd, salighet, frid. Det verkar som att man upplever tillvaron utanför tiden på olika sätt, då det även där är svårt att greppa allt. I tiden kan man slå ner sina rötter, uppleva med sina sinnen. …

Om att inte hålla sig i tro, om Gud och om att falla i ljus

  Guds existens är inte beroende av att vi tror på den, men kontakten med den gör något med oss. Precis som jag ofta behöver skala bort bilden av mig, behöver jag skala bort bilden av Gud. Bilden vi har av varandra, hamnar i vägen för genuin kontakt; människa till människa, människa till Gud. Jag tror inte på min tro, men jag tror på Gud. I tillit.   Jag blir inte hjälpt av att hålla mig i bilden av att vara buren i svåra tider, men jag blir hjälpt av upplevelsen av att vara det. Jag blir inte hjälpt av att andra försöker inge mig hopp i tider då jag behöver släppa varenda halmstrå och bara falla, falla…falla fritt ner i det underbara ljuset. Ljuset som gör allting nytt och som är frid och glädje. Botten är så ljus. Att försöka hålla mig i något, hindrar mig bara att nå dit.   Det gör inte ont att falla, men det gör ont att försöka hindra fallet att ske när tid är. Fallet skalar bara av det som inte …

Att möta den livsbejakande, existentiella smärtan och landa i ljus.

Det finns smärta och annan smärta. Det här handlar om den som har med de existentiella villkoren att göra; om med separationer, död och själens ensamhet. Den ska man inte väja för. Att möta den, låta den kännas genom ben och märg när den gör sig påmind, leder till ljus och åter ljus. Den leder hem till den trygga platsen innerst där inne. (Ej att förväxla med smärtan som kommer ur ett dömande av sin person och ur smärtsamma tolkningar; att umgås med den leder bara vilse.) Ibland gör det ont, livet. Ont på ett existentiellt plan. Död, sjukdom, separationer och förluster avlöser varandra och kommer i klump. Det tär. Det känns, det smärtar och emellanåt ställer sig smärtan mitt framför mig och ber mig ta in den i sin helhet. ”Tänk om”, säger smärtan, ”tänk om även de sista du har kvar dör. Det är inte många kvar nu. Tänk, då blir du helt ensam.” Och jag känner på det och smärtan skär genom ben och märg och livet blir för långt och gör för ont. Men jag vet, jag …