Kris
De första stora kriserna drar med sig en massa lagrade känslor fram i ljuset; djupt lagrad rädsla, sorg och smärta som finns samlad inom en. Känslor och upplevelser som aldrig fått språk eller blivit speglade, kan bli till en grå förlamning i systemet. Själen som ännu inte mött sin egen storhet, famlar vilsen i sitt liv. Men, som lager på lager skalas av, förändras processen och krisens karaktär. Den som tvivlar på sitt värde, kan i djupet av sitt vara finna sig själv innerligt älskad och värdefull. Den som bär på skuld, kan finna kärleksfullt befriande förståelse. Den som bär på en vag känsla av skam som emellanåt smäller till som en råttfälla runt hjärtat, kan finna att allt, precis allt, är värdigt och välkommet in i kärleken. Gamla upplevelser av övergivenhet och utsatthet som blommar fram vid förluster, kan komma till ro när man möter sina yngre åldrar med öppen famn. Födelse och död bildar par, inte liv och död. Den ”död” man genomgår i den djupa krisen, öppnar för nytt liv. Så småningom …