Hoppa till innehåll

Ibland känns den avlägsen,

den där kontakten som leder rakt in i kärleken, i Varat.

Kontakten som finns där och i benådade ögonblick blir kännbar,

Som en älskad vän det var för länge sedan man såg.

Ibland känns den så nära.

Den skenbara gränsen mellan mig och Källan suddas ut

Vi är ett och kärleken är så stark.

Ursprunget till allt liv är så nära, i atomernas tomrum,

och ändå fjärran.

Kanske är det därför jag längtar till tomheten,

skyr alla försök att fylla den med något,

vill att görandet ska vara steg mot det tomma,

som inte är tomt utan öppet.

En fin slöja skymmer sikten, så tunn.

Kontakten är allt.

Och tiden är så lång, så lång och evigheten ett enda ögonblick.

Just idag känns kärleken så nära, viskar:

”Jag älskar dig i evigheters evighet”.

En annan dag är kontakten svårfångad,

gömmer sig under tomheten.

Då ska du vänta, min vän. Vänta öppen, vänta tom. Tom är öppen.

Ensam finns inte. Älskad finns. Är.

Så mycket som rör sig i en människas själsdjup.

Så tunna väggarna är där nere.

Vi dukar för en midsommar till, färsk potatis och sill,

som om tiden stod still.

Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är.

1 kommentar till “”

  1. Hej!
    Jag vill bara säga att du skriver fantastiskt tydligt och bra. Av egen erfarenhet vet jag att man inte alltid är mogen för vissa texter. Man kan också tro man förstår, men senare trillar poletten ned djupare och man inser att man tidigare inte känslomässigt förstod.

    Jag kände igen allt du skrev. Särskilt träffande var stycket om den tomhet man kan känna och hur man fyllt den med görande och socialisering för att slippa vara ensam med sig själv. Väldigt sorgligt. Tack 🙏🏻

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.