Jag får ofta frågan hur man gör när man skapar en kärleksfull relation till sig själv. Hur slutar man med självkritik? Hur kan man veta om man verkligen är OK som man är? Tänk om man faktiskt inte är det och att det finns fog för en självkritisk blick. Hur vet man? Hur gör man? Hur kan det vara i stället?
1. Det är betydligt enklare att börja med något än att sluta med något. När du börjar med något, utför du en aktiv, konkret handling. Du kan börja med något i varje nu. Börja, igen, igen, igen, och sedan en gång till.
2. Du kan börja bemöta dig själv på samma sätt som du skulle bemöta den människa du älskar mest av allt i hela världen. Du kan börja visa dig själv samma förståelse, medkänsla och generositet som du skulle visa en djupt älskad vän när han bad om ditt stöd.
3. Börja bli uppmärksam på vilka villkor och krav du ställer på dig själv.
Skulle du ställa samma krav på ett älskat barn? Vad skulle du säga om ett barn tvivlade på sitt eget värde? Du och bara du har mandat att avgöra på vilka premisser du och ditt eget inre barn får finnas till i den här världen. Du gör ditt bästa hela tiden, så det finns ingen anledning att göra något annat än att lyfta och vörda dig själv för det. På vilka premisser skulle du vilja finnas till och verka i den här världen? Synliggör de villkoren och börja aktivt bemöta dig själv i enlighet med dem. Börja igen, och igen, och igen. Det kan ta tid att bygga upp tilliten till sig själv, i synnerhet om man har erfarenheter av att bli strängt bemött i sitt eget inre.
På så sätt kan du frigöra ett stort, varmt välkomnande jag som tar hand om en liten och osäker del av dig själv. Ditt stora, kloka jag får ta hand om ditt lilla, utsatta barn. När du närmar dig den dynamiken, närmar du dig en oändlig resurs av kärlek och värme som lever i ditt eget hjärta.
Så sant Evalotta, som om jag skrivit orden själv. I <3 hjärtat.
Så svårt också. Ja, det tar verkligen tid. TID med stora och långa bokstäver.
För jag minns att jag innan jag blev mer medveten om mina tankar att jag tänkte att ”det är såhär” och ”att det var så” inte att jag kunde vända tankarna eller välja riktning på tankarna och känslorna.
När jag hörde någon säga ”att göra inget är att välja att göra inget, alltså också ett val” så blev jag medveten att vi alltid väljer.
Ibland är det två steg fram och ett steg bak. Ibland ännu fler steg bak. Skam den som ger sig. Börja och börja om, eller bara fortsätta för man har börjat.
Och vara snäll mot sig själv på vägen.
Kram Maria