Det är vanligt att distansera sig från emotionell smärta –
sårbarhet, ilska, avundsjuka, rädsla, smärta, sorg –
genom att täcka över det med självkritik eller självanklagelser.
När vi gör det, stöter vi bort delar av oss själva
och bekräftar inför oss själva att det är något fel på oss.
Om vi stannar upp och medvetet övar på
att acceptera oss själva med medkänsla och värme,
får vi det vi djupast längtar efter.
Ovillkorlig kärlek och djup kontakt;
en känsla av samhörighet.
Om vi inte kämpar mot smärtan utan välkomnar den,
kan den väcka den medkänsla som kännetecknar vår sanna natur.
När vi omfamnar vår egen smärta,
behöver vi inte längre agera stränga domare mot oss själva.
Något förändras och en hållning av medkänsla växer fram
och ersätter undan för undan den kritiska rösten.
Det kan försätta oss i kontakt med en kärlek
som finns djupt inom varje människa.
Som den sufiska poeten Hafiz skrev:
”Don’t surrender your loneliness so quickly.
Let it cut more deep.
Let it ferment you
as few human or even divine ingredients can.
Something missing in my heart tonight
has made my eyes so soft
my voice so tender
my need for God
absolutely clear.”