Jag brukar fråga mina barn hur de vill att jag ska göra
om det blir syskonbråk.
Om jag försöker nå fram till dem med min vanliga röst
och de inte hör mig/lyssnar,
hur ska jag göra då om jag inte ska höja rösten eller lämna rummet
(vilket också är en dålig idé, för då känner de sig övergivna)?
Deras svar är alltid det samma. ”Du ska krama oss, mamma.”
Ja, så är det. Det är det enda som funkar.
Det funkar, går absolut fortast och lämnar lugn,
kärlek och harmoni efter sig.
Känslorna lugnar sig och efter en stund är barnen
översvallande generösa och kärleksfulla mot varandra.
Den sak de nyss slogs om,
lovar de nu den andre att få ha ”i resten av sitt liv”.
Jag utgår alltid från att barnen vet svaret
på hur jag ska vara en bra förälder.
De upplever ju mitt föräldraskap ur ett barnperspektiv,
så jag lyssnar och frågar.
(När de var små, lyssnade jag till deras signaler.)
Jag litar inte på vad jag lärt mig,
för jag har inte alltid blivit hörd och förstådd som barn
och vill gärna lära mig allt det mina barn vet om kärlek och tillit.
Det är så viktigt att inte köra över någon,
att inte döma barnens handlingar.
I princip varje gång jag gjort det, har jag haft fel.
Jag har gjort en förhastad bedömning utan att lugnt lyssna in
och försöka se det som de ser.
Om jag dömt orättvist, sagt till utan att ha förstått,
ber jag om förlåtelse och förklarar
att det var fel och orättvist av mig.
Jag låter sådana tillfällen ge dem förståelse för
hur de kan komma att bli behandlade av andra människor framöver.
Inte alla vuxna lyssnar och förstår,
och då är det bra att de vet att vuxna ibland inte har koll.
Jag uppmuntrar dem att verkligen stå upp för sig själva
om de känner sig orättvist behandlade av mig,
tackar dem och säger att så kan de göra mot varje vuxen
som inte lyssnar ordentligt på dem.
Man kan alltid använda sina egna brister
för att lära dem något som hjälper dem i den här världen.
Det är också viktigt att inte döma sig själv för sina tillkortakommanden.
Jag tror inte att barn tar skada av föräldrarnas brister,
om man försöker ta ansvar för dem i efterhand.
Jag tror att det viktiga är att vi hjälper dem att förstå
vad som händer och varför,
annars kan de tro att något är deras fel.
Jag har varit så tydlig mot mina barn
med hur jag kan bli när jag är trött eller stressad,
så nu säger de bara till mig att jag verkar behöva vila en stund
eller påminner mig om att kärlek alltid är viktigast.
För jag glömmer ibland, och då är det skönt att vi är fler som vet.
Hej. Så fint skrivet. Jag har ofta funderat på att man gör likadant som föräldrarna gjorde mot mig. Det är lätt att tro att man ska vara den som har svaren bara för att man är vuxen istället för att bara fråga och lyssna på barnen.
Så fint att kunna kommunicera, vända och använda sina egna brister för att skapa något värdefullt för barnen.
Visst är det fint att man i varje möte med en ännu oskadad individ har en chans att lära om. Jag har alltid tänkt att det är barnen som har koll och inte jag när de var små, i alla fall när det har handlat om känslor och behov.