Högkänslighet och gränssättning

Jag får ofta frågor om gränssättning;
hur vet man var ens gränser går?

Svårigheten för en högkänslig,
kan vara att det är svårt att sortera.
Vi känner ofta andras behov i vår egen kropp
och reagerar på dem som vore de våra.
Vi kan uppfatta andras behov innan de själva gjort det,
och har lätt för att känna ansvar för det vi ser.

Jag tror att gränssättning i grunden handlar om
att träna sig i att identifiera sina egna allmänmänskliga behov
och koncentrera sig på att i första hand ta ansvar för dem;
det kommer nämligen ingen annan att göra åt oss.

Många högkänsliga har en vana att känna ansvar för
andras behov på bekostnad av sina egna;
kanske för att det obehag som känns i den andre
känns lika starkt i oss.
Det kan låta nobelt att sätta andras behov framför sina egna,
men det håller inte i längden.

Hur ser då en hållbar lösning ut?
En lösning där vi kan vara varma,
empatiska och omtänksamma mot andra
utan att göra våld på oss själva
eller betrakta våra behov som mindre viktiga?
En lösning där vi inte behöver känna oss själviska?
(Många högkänsliga är noga med att inte vara det.)

Jag ser några viktiga komponenter:

1. Värderingsfrågan.

Värderar du dina behov som lika viktiga som andras?
Om inte, kan det vara här lösningen finns.
Om dina behov är lika viktiga som andras för dig,
kan du börja träna på att lyssna
lika lyhört till dem som till andras
och träna på att själv ta ansvar för det just du behöver.

2. Sorteringsfrågan.

Kan du se vilka av de behov du känner ansvar för
som är dina och ditt ansvar och vilka som är någon annans
och således någon annans ansvar?
Om inte, försök sortera.
Var och en har ansvar för sina egna behov,
av den enkla anledningen att det inte fungerar
att ta ansvar för någon annans behov.
Det kan bara var och en göra själv.
Om någon inte kan ta det ansvaret,
är det att lära sig det som är personens viktigaste behov
för att kunna klara sig.
Att ta ansvar för sina behov
är att ta ansvar för sig själv och sitt liv.

3. Skuldfrågan och det inre barnet.

Många högkänsliga bär på högkänsliga, inre barn
som inte fått den hjälp de behöver för att kunna veta
var deras ansvar börjar och slutar.
De där inre barnen behöver vi hjälpa,
för det är den lilla, hjälplösa, kontaktlängtande delen i oss
som känner obehag och skuld (obehag, stress, ansvar)
om andra inte mår bra.
Det inre barnet tror att det har orsakat andras obehag
och att andras oförmåga att vara seende,
bekräftande och varma har med barnet att göra.
Det inre barn som känner så, får en stark drivkraft
att ställa allt till rätta och kan inte ge sig själv rätten
att först se till sina egna behov.
Det finns många känsliga, inre barn som inte varit med om
att även de har rätt till trygghet, tröst och stöd,
att bli burna utan motprestation.

När vi får kontakt med vårt inre barn,
när vi frågar efter det och visar att vi verkligen vill lyssna,
då kan vi få en djup kontakt med oss själva.
Då kan vi bli ”du” med oss själva,
och se detta ”du” med samma lyhördhet
som vi sett andra och deras behov.

Med stor värme,
Evalotta.