Att det väcker känslor att ha barn, är de flesta överens om.
Det väcker vår kärlek, det väcker känslor vi inte visste fanns.
Det tar fram det bästa i oss och emellanåt kan det få oss att erfara
en stress- och trötthetsnivå långt över vad vi klarar
om vi samtidigt vill kunna vara empatiska och inkännande föräldrar.
Jag har fått många frågor om högkänslighet och föräldraskap,
och ska försöka säga något om detta.
Vår förmåga att känna det den andre känner och behöver,
är i stunder av lugn en fantastisk förmåga
som hjälper oss att se och bemöta våra barn på det sätt de behöver.
Denna förmåga sätts dock ur spel när stressnivåerna blir för höga i oss.
Sömnbrist i kombination med utebliven tid för egen återhämtning,
höga ljud, hög intensitet, konstant tillgodoseende av barnens behov etc
kan vara väldigt påfrestande för en känslig person.
Vad kan man då göra:
1. Värna om din sömn och återhämtning.
Kanske lättare sagt än gjort, då man kan ha högkänsliga barn
som ofta sover mycket oroligt fram till fyraårsåldern
och då en högkänslig persons sömn lätt rubbas så att det blir
svårt att somna även då man har chansen.
Men ändå; gör vad du kan.
Akupunktur eller liknande kan lugna ner systemet
och förbättra sömnförmågan.
Se till att ta mikropauser;
tio heliga minuter där du ligger på sängen och andas djupt.
Kan du inte få till tio minuter, så ta två, bara du gör det.
2. Gå undan och lugna ner dina känslor så fort du kan.
När det blir för mycket och som kortslutning inom,
försök göra någon form av förflyttning av dig själv och andas.
Ibland kan det kännas så övermäktigt intensivt
att man bara inte klarar det,
och då behöver man skapa ett mellanrum mellan sig och situationen,
om än mikroskopiskt litet.
Försök att stoppa alla intryck
och koncentrera dig på att känna och andas.
När vi lugnat ner våra egna känslor och fått kontakt med oss själva,
kan vi ofta hantera situationen på ett konstruktivt sätt.
3. Var inte hård mot dig själv.
Du behöver inte döma dig själv för någonting,
även om du inte alltid kan vara den förälder du önskar.
Du gör ditt bästa.
Ibland kan mötet med sårbara barn
trigga saker i vårt undermedvetna;
våra egna sår och brister som ligger där och ber om att få bli sedda.
När det sker, ökar stressnivån och vår empatiska förmåga sänks
(den höjs igen så fort vi skapat en empatisk kontakt med oss själva).
Om känslan av sorg, upprördhet eller liknande hänger kvar inom,
kan det vara ett tecken på att vi själva behöver
bli sedda och lyssnade till med empati.
Då kan man behöva ta kontakt med sitt eget inre barn
(om det skriver jag i andra blogposter med etiketten
”det inre barnet” och ”att hjälpa sig själv”).
4. Ta ansvar för ditt beteende så fort du kan.
Det är viktigt att ta ansvar för sina reaktioner så fort man kan.
Om man pratar med barnet så fort man hittat sin egen balans,
säger förlåt, att det var fel att agera på det sätt man gjorde,
lyssnar in barnet och bekräftar det på det sätt
man är så bra på när man är lugn,
då är ingen skada skedd.
Man kan förklara sina svårigheter,
till exempel att man har svårt att vara trevlig
när man känner sig stressad,
att man kan låta sträng då,
att man förstår att det kan vara jobbigt för barnet,
att det inte har något med barnet att göra
utan bara med den egna stresskänsligheten.
Man kan prata om situationen i efterhand,
lyssna till hur det kändes för barnet och prata om
hur man skulle vilja ha hanterat situationen istället.
Med värme,
Evalotta.
Tack! Det är inte alltid så lätt att vara högkänslig förälder till högkänsliga små. Jag tar med mig alla dina tips och fina tankar. Fortsätter att göra mitt bästa. Och försöker att inte vara så hård mot mig själv.
Lycka till! Vi och våra högkänsliga barn behöver ju båda öva på att lugna ner stressen när den är för hög i kroppen. Vi kan träna och påminna varandra.
Tack snälla för din text! Den blir en tröst för mig, eftersom jag känner igen mig så otroligt mycket i den. För ett halvår sedan hittade jag HSP som svar på ALLA våra frågor kring den äldste sonen (nu 5 år). Nu handlar det om att hitta rätt nycklar till alla lås. Kanske är det så enkelt att jag själv är högkänslig och det gör att det strular till sig…! 😉
Mm. Vad glad jag blir att du hittat nycklar som fungerar!
Ju mer man bejakar sin egen högkänslighet och alla dess uttryck, desto lättare blir det att förstå och hjälpa sitt barn. Det kan gå andra vägen också; ju mer man accepterar och möter den stora, emotionella ständigt pågående aktivitet hos sitt barn, desto lättare kan man göra det samma mot sitt eget inre barn. Med kärleksfull acceptens och lyhördhet kommer man långt. Och – ibland är det bara för jobbigt och det är helt ok. Man kan möta sitt barn i det, dela upplevelsen att puh vad utmattande det är med alla dessa starka känslor just nu.
Lycka till!
Med värme,
Evalotta.