”En rädd hjärna drar förhastade slutsatser”, läser jag i en artikel i SvD 30/12 2012.
Den meningen har levt kvar i mig sedan dess.
I artikeln beskrivs hur stress gör den yngsta delen av hjärnan (Prefrontal cortex) trött och får känslohjärnan att ta över; den del som upplever mycket i sin omgivning som hot.
Jag kopplar genast ihop detta med högkänslighet; vi som har svårt att sålla bort intrycken och som har nervsystem som är extra alerta med att registrera och reagera på hot/risk/fara. Förmodligen blir våra hjärnor mycket lätt stressade och trötta, och då tar känslohjärnan tar över. Detta skapar ännu mer stress, eftersom vi då upplever ständiga hot, mer eller mindre medvetet; kanske som en slags bakgrundsmusik till det mesta i våra liv, även om vi i en annan del av hjärnan vet att situationen inte är farlig.
Jag vill dela med mig av detta som ännu en pusselbit för att kunna förstå vad som får oss att reagera som vi gör, vi känsliga. Vi kan inte hjälpa det, bara försöka lära oss att hjälpa oss själva.
Jag vill dela med mig av detta som ännu en pusselbit för att kunna förstå vad som får oss att reagera som vi gör, vi känsliga. Vi kan inte hjälpa det, bara försöka lära oss att hjälpa oss själva.
Med värme,
Evalotta.
Texten nedan är en sammanfattning, hämtad ur följande artike i SvD. (http://www.svd.se/naringsliv/karriar/en-radd-hjarna-kan-tranas-upp_7784240.svd)
”Den yngsta delen av hjärnan, Prefrontal cortex, kan liknas vid en tonåring; den kan klara uppgifter briljant, vara kreativ, snabb och analytisk och den kan också vara lat, oberäknelig, känslig, lättskrämd och kan snabbt bli trött. Då går den lätt i autoläge och urhjärnan tar över. I det läget tolkas mycket i omgivningen som hot.” (Anneli Ekström, mental Ergonomi, SvD idag 30/12 -12)
Våra hjärnor utsätts varje dag för sådant som de uppfattar som livshot – till exempel mycket att göra – vilket upplevs som starkare än belöning – till exempel beröm – och därför tar hotupplevelsen lätt över.
När hjärnan är trött, drar det limbiska systemet igång, vår känslohjärna. Denna tolkar lättare företeelser som hot än vad en alert hjärna gör.
Stress drar alltså igång hotupplevelsen och en hotad, rädd hjärna drar förhastade slutsatser.
Vad kan man då göra åt det?
När känslan av hot uppstår, kan man använda sin känslobroms genom att medvetandegöra hoten och sätt ord på känslan.
– Vad är det för hot jag/min hjärna upplever nu?
-Vilka känslor har uppstått i mig på grund av det?
Med magnetkamera kan man se att detta är ett effektivt sätt att hantera de starka primitiva känslor som urhjärnan drar igång. Rädsla kan kortsiktigt göra oss alerta, men en rädd hjärna blir väldigt fokuserad på själva hotet och har svårt att se så mycket annat och agera rationellt och produktivt.
I längden är det förödande.
Man har kartlagt fem områden med kraft att försätta hjärnan i hot-eller belöningsläge beroende på hur vi upplever dem:
-Anknytning/relationer
-Status
-Säkerhet/förutsägbarhet
-Autonomi/självständighet
-Rättvisa
Detta sammanfattas som ASSAR.
-Anknytning/relationer
-Status
-Säkerhet/förutsägbarhet
-Autonomi/självständighet
-Rättvisa
Detta sammanfattas som ASSAR.
Med uppmärksamhetsträning, en form av mindfulness, kan man träna hjärnan att fokusera. Det är som styrketräning för hjärnan, så att vi lättare kan filtrera bort irritations- och störningsmoment när det behövs. Man kan ta några minuter varje dag och öva på att fokusera på en kroppsdel eller på andningen. Varje gång tankarna far iväg, återvänder man bara till närvaron i kroppsdelen eller andningen. Detta kan hjälpa oss att bli mer medvetna om vad vi gör och vad som styr. Det får oss att må och fungera bättre.
Tack EvaLotta, detta kan jag verkligen känna igen. Jag har under senaste året gått ett par on-line program hos Ane Axford (Sensitive and Thriving) för att få stöd i att leva med och förstå min högkänslighet och har kommit en bit på vägen att träna min uppmärksamhet när detta händer. Det är svårt upplever jag. Tidigare (framförallt sedan jag fick två barn ganska tätt för 12 år sedan) blev jag helt känslostyrd på ett väldigt irrationellt sätt när jag blev känslomässigt stressad och trött – och det var ofta. Jag hittade dig för något år sedan när jag sökte på HSP i Göteborgsområdet men tappade sedan bort vem du var. Nu såg jag din länk på HSP forumet och blev så glad. Jag arbetar i en akademisk miljö och har haft svårt där då jag känner att jag hela tiden måste anpassa min person till de ”akademiska väggarna” av prestige och logik. Det finns en kultur att se ner på känslighet i denna värld, liksom det finns i svenska kommunikationsmönster i stort om vi ska tro den forskning som finns – vilket jag gör då det är områden jag studerat och arbetat med. Andlighet är något helt nytt i mitt liv och det är STORT. Tror att jag så småningom skulle vilja ha lite coaching av dig. Har du privat verksamhet? TACK för din fina blogg! / Chrissie
Hej Chrissie!
Tack för det du skriver.
Det är ett ungt ämne i Sverige men vi får hoppas att det snart blir en självklarhet att vara högkänslig med de begåvningar och svårigheter det för med sig. Vi gör vad vi kan, på olika håll.
Jag tar emot klienter. Du hittar mina kontaktuppgifter i rutan om mig på min blogg. Maila mig där, så kan vi prata vidare.
Med värme,
Evalotta.
Hej
Vad fint skrivit.insikterna ramlar in.Tack även till Chrissie för hennes upplevelser.
Tack // Medelålders kille
intressant!
Många som skulle behöva komma till insikt. Och många som aldrig gör det heller med all säkerhet. Tror du att missbruk är vanligare hos högkänsliga personer, än hos andra?
Tack för lucköppningen 🙂
Hej!
Jag tror att det är vanligt att högkänsliga söker efter saker som kan hjälpa dem och sedan blir beroende av detta. Det kan lätt bli för mycket av det som var tänkt att hjälpa, och bruk bli till missbruk.
(I unga år ofta självskadebeteende.)
Det finns nog flera skäl till det.
Högkänsliga som inte blivit förstådda eller haft en för dem trygg barndom, kan få det svårt senare i livet och kan börja självmedicinera på olika sätt.
Kanske blir vi med den höga känsligheten även lättare beroende.
Ibland finns genetiska ”odiagnosticerade dubbeldiagnoser” (lite add, adhd, bipolaritet etc), vilket också kan självmedicineras.
Högkänsliga utvecklar ofta medberoende, vilket är som ett slags missbruk i sig, som gör att vi i perioder kan bli beroende av relationer, mat, kemikalier, jobb, prestation, bekräftelse, träningsresultat eller vad vi nu snöat in på. Allt för att känna oss hela, trygga och lugna och levande.
Hur det ser ut för medel- och lågkänsliga vet jag inte riktigt, men det skulle vara väldigt intressant att få veta. Kanske hamnar en del i missbruk för att det är bara då de kan känna. Jag vet inte.
Detta var bara några korta rader om vad jag tror och tycker mig ha sett genom åren.
Vad ser du själv? Vad tror du?
Med värme,
Evalotta.
Intressanta tankar, jag har också funderat på om det kan finnas någon koppling mellan högkänslighet och missbruk, beroende, medberoende osv. Hade funderingar på att skriva C-uppsats om detta men valde till slut ett annat ämne. Synd, kan jag känna nu i efterhand. Om ni vet om någon forskning kring ämnet tar jag gärna emot tips då jag utbildar mig inom missbruksvård.
Så bra du beskriver saker och ting som jag själv gått och känt, tänkt, och ganska nyligen börjat förstå lite bättre. Hit kommer jag återvända. Är du medlem i SFH?
Hej Matilda!
Det gläder mig att du kan ha glädje av det jag skriver om.
Välkommen tillbaka hit och att dela dina egna reflektioner i kommentarer.
Jag är inte medlem i SFH.
Med värme,
Evalotta.