Hoppa till innehåll

Längtan efter kärlek.

Det är inte alltid man förstår sig själv och sina drivkrafter.
Man kan ha existentiella behov som man inte riktigt förstår, 
men som utgör en stark drivkraft. 
Så länge vi inte ser behovet och får det mött, 
kan drivkraften både bli blind och dra iväg med oss 
samt lämna oss tomma på djupet, med en känsla av att något är fel.
 
Jag tänker nu främst på de fundamentala behovet av kärlek;  
av att villkorslöst bli bli sedd, accepterad, och älskad, 
att känna sig villkorslöst värdefull och trygg. 
Det villkorslösa; vi behöver det, och behovet föder  längtan.

I den bästa av världar får vi erfara detta 
genom andra människors spegling, 
och har vi tur så är vi mottagliga för att ta det till oss. 
Att bli villkorslöst sedd och älskad, berör något djupt inom oss. 

Om vi inte finner någon som kan möta denna djupa, 
allmänmänskliga längtan, kan vi – ofta omedvetet – 
börja tro att det är något fel på oss; börja gömma undan behovet, 
visa väl valda delar för världen, hålla tillbaka vår längtan.
Kanske har upprepade möten med andras oförmåga att möta behovet 
fått oss att ge upp, att resignera och försöka nöja oss med det vi har; 
men djupt inom oss lever längtan kvar. 
Den finns som en rastlöshet, något otillfredsställt; 
som om något i oss vet att det finns något mer, 
något som drar i oss, vill sätta något i rörelse.
 
Om vi inte får dessa djupa behov tillgodosedda i den relation vi lever i, 
kan vi börja undra varför. 
Är det fel på mina behov, borde jag vara nöjd med det jag har? 
Är det fel på min relation, på min partner, på mitt val av partner? 
Är det något fel på mig? 
Detta möter jag så ofta att jag vill skriva om det, 
då det för många är ett känsligt ämne.
 
Längtan efter att bli villkorslöst sedd och mottagen 
kan ta sig uttryck i att vi söker oss till andra. 
Kanske möter vi där till en början något av den kravlösa kärlek 
vi längtar efter – fritt från förpliktelser och rädsla för att bli övergiven – 
dras dit men känner samtidigt skuld för det. 
Tänker att vi inte borde göra så, 
inte borde vilja vara nära någon annan, 
att det är fel att känna kärlek här. 
Skulden kan komma smygande när kärleken känns i kontakten, 
som om kärlek var något fel. 
Och med skuldens intåg kvävs kärleken, 
för det finns få saker som så effektivt får kärleken att sina som skuld. 
Behovet av kärlek och längtan efter kärlek är så fundamental 
när man är människa, och samtidigt finns en sådan utbredd osäkerhet 
inför hur man ska hantera det

Har vi tur och är mottagliga, 
kan vi i benådade ögonblick få uppleva villkorslös kärlek 
strömmande mot oss genom en annan människa. 
En sådan upplevelse berör på djupet 
och väcker längtan efter mer; mer av den kärleken.
 
Det finns dock ingen människa som kan möta vår djupaste längtan 
mer än i benådade ögonblick av total öppenhet. 
Vi kan leta efter en sådan människa 
eller leta efter den där flödande villkorslösa kärleken 
i den människa vi en gång mötte den, 
men vi kommer inte att finna det vi söker. 

Längtan efter det villkorslösa; 
behovet av att bli fullständigt och förutsättningslöst sedd, 
älskad och mottagen finns, för att en sådan kärlek finns.
Erfarenheten av den kärleken, 
eller den omedvetna vetskapen om dess existens, väcker längtan.

Jag vill inte etikettera den kärleken. 
Den finns. Den är. 
Den flödar där det är öppet, 
men den kan också bryta igenom där det är stängt. 
Den kan upprätta en människa inifrån 
och välla fram när vi tar emot oss själva. 
Den väntar på att nå oss, vara i kontakt med oss, 
genomsyra oss och vara ett hem inom. 
Den är fullständigt villkorslös och därför så svår att begripa 
när vi så ofta har så mycket att komma med. 
Den får oss att längta och söka. 
Den kan möta oss i en annan människas blick, i naturen, 
i utsattheten, på yogapasset; ofta när vi som minst anar det.
Det finns hur mycket som helst att säga om den kärleken. 

Ingen annan människa kan stilla längtan efter den kärleken,
bara väcka längtan efter den. 
Jag kan vilja det ibland, vilja att någon annan ska kunna det, 
för det vore så underbart. Men jag vet att det inte går. 
Det är skönt att veta det, för då blir bristen 
i alla mänskliga relationer inget problem. 
Inget är fel, det handlar bara om att rikta längtan åt rätt håll, 
ta den till sig och lita till att den kan bli mött. Inifrån. 
 
 
 
 
 
 




2 kommentarer till “Längtan efter kärlek.”

  1. Nån har sagt att bli villkorslöst älskad för den man är,det är det som är sann lycka. Det är också det jag känner så stor längtan efter, men jag har börjat tvivla allt mer på att det finns. Om du läser ett inlägg jag publicerar under morgondagen på min blogg kommer du förstå mer vad det är jag menar

  2. Villkorslös kärlek finns! Det gör den, och jo, man kan få den av en partner, men du måste själv kunna ge den för att kunna ta emot. Det är det som är en del av det. Att kunna känna och visa den för andra människor och på så sätt få din kärlek och enorma omtanke besvarad. Besvarad genom, många gånger, väldigt små handlingar. Det kan handla om en klapp på axeln eller bara ett tacksamt leende. Det är äkta lycka och det släcker i överflöd törsten efter att bli bl a omhändertagen. Men som sagt, för att kunna känna det måste du också kunna älska så oerhört och gränslöst. Tro mig, den finns. Jag känner den och den släcker törst mer än vatten i öknen. Se människor med gränslös kärlek, älska människor oavsett fel och brister, inte från hjärnan, utan från hjärtat, hela hjärtat, så ska du se att du snart förstår vad jag pratar om!!!

Lämna ett svar till Tony Malmqvist Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.