Vi är sårbara, vare sig vi gillar det eller ej.
Att vara människa är att vara sårbar, något alternativ finns inte.
När vi visar oss; våra känslor, vår längtan, våra behov, vår brist,
utsätter vi oss för att kanske inte bli förstådda och mottagna.
Att visa sin sårbarhet innebär en risk,
men också en möjlighet att vidga sitt livsrum
och erfara att även det känsliga hos oss får finnas.
Att inte blotta sin sårbarhet innebär egentligen en ännu större risk;
att bli helt ensam därinne och aldrig släppa någon riktigt nära.
Hur kan man bli bekväm med sin egen sårbarhet?
Jag upplever att det är när sårbarheten är omedvetet sammanblandad
med skam, som den är svår att vara med.
Om vi visar vårt inre och inte får respons eller blir avvisade,
kan en känsla av skam komma smygande (eller slå klorna i oss).
Den kan ta sig uttryck i att man ångrar sin öppenhet,
känner sig dum eller vill stöta bort den andra och stänga om sig.
Skam kan vi känna när vi i mötet med andra
omedvetet söker svar på om vi är värda kärlek,
om våra känslor och behov är ok,
om vi är ok som vi är eller om det är något fel på oss.
Sårbarhet kan så lätt blandas skam.
Det är trygghetsskapande att lära sig känna igen den där skammen,
för då kan vi börja ta ansvar för den;
börja skilja sårbarheten och skammen åt.
De behöver inte alls höra ihop.
Då kan vi, när vi känner oss osäkra eller vill stänga hjärtat,
möta den rädda delen inom med värme och förståelse.
Då kan vi se det ännu osedda, älska det ännu oälskade.
När vi bekräftar vårt egenvärde,
kan vi bli trygga med andras gränser och oförmåga att möta oss.
Andras oförmåga till villkorslös kärlek handlar om dem, inom om oss.
Vår oförmåga att känna oss trygga i sårbarheten handlar om oss,
inte om dem vi möter.
När sårbarheten gör ont, visar den en ingång till en plats
där vi behöver möta oss själva med stor ömhet.
Sårbarhet är en dörr där kärleken når in eller stängs ute,
beroende på hur vi förhåller oss till den.
När vi accepterar sårbarheten och ger efter för den,
blir den en ingång där vi kan komma oss själva och varandra nära.
Sårbarhet är inget som går över,
inget man växer ifrån eller som man blir ”fri” från genom
personlig utveckling, terapi eller mognad.
Sårbarheten är en del av att vara människa;
den öppning som gör att vi kan komma varandra nära.
Sårbarhet kan ligga väl gömd bakom tjocka murar,
skyddad av en drake som angriper den som försöker komma nära,
den som skulle kunna ta sig in.
Sårbarheten kan ligga väl gömd under en kompetent, stark, trygg yta.
Det är inget fel. Det starka, kompetenta kan vara sant och äkta.
Det finns ingen motsättning mellan att vara stark och sårbar.
Sårbarheten finns där samtidigt, hos oss alla,
vare sig vi utsätter oss för att bli påminda om det eller ej.
I sårbarheten har vi möjlighet att ta emot oss själva som vi är,
godkänna, välkomna och bejaka det vi känner och behöver.
Ibland får vi stöd utifrån, ibland inte,
oavsett kan vi alltid öva oss i att godkänna oss själva.
Med värme,
Evalotta.
Tack Evalotta. vill gå till den kyrka där du predikar. finns den, jobbar du som präst ?
Lisbeth,
tack för det.
Jag jobbar inte i kyrkan längre;
har bara lite dop och vigslar och så.
Med värme,
Evalotta.
Jag läser idag upp din vackra sanna text i min grupp för stresshantering. Tack
Jag har börjat våga visa mig sårbar och ta mig själv på allvar den senaste tiden. Men ju mer jag själv lär mig att det inte är farligt att visa sig sårbar, desto svårare får jag att hantera en viss vänskap. Jag känner att jag har ett behov av att få en glimt av sårbarheten hos den andre för att fördjupa vänskapen, samtidigt som jag inser att jag inte kan kräva att min vän släpper in mig. Jag blir frustrerad över att inte bli insläppt, främst för att jag tror att ingen annan heller blir det av henne. Hur kan man stå ut med att inte bli insläppt hos någon som verkar räkna en som en av sina närmaste? Ska man bara vänta och stå kvar tills det kanske händer en dag? Och om det aldrig händer, ska man vara vän på den andres villkor fast den sortens vänskap inte ger en själv särskilt mycket? /Matilda
Hej Matilda.
Jag kan så väl relatera till det du skriver och har funderat många varv på det själv; utforskat och prövat mig fram med den jag skulle vilja fördjupa vänskapen med.
Att inte kunna släppa någon nära, är en sårbarhet i sig – även om det är skönt att få höra den andre sätta ord på det själv.
Om man därtill känner en förväntan från en annan på att man borde vara mer öppen, finns en risk att man dömer sig själv och då blir det ännu svårare.
En person som har svårt att öppna sig, behöver känna sig fullkomligt trygg med att den är ok i all sin bristfällighet och tafatthet för att alls våga försöka.
Jag kan tala om vad jag längtar efter och vara tydlig med att det är för att jag tycker så mycket om den andre. Känner jag frustration, så finns det ofta andra känslor därunder, mer sårbara känslor. Om jag kan ta reda på vilka dessa känslor är, så kan jag ta ansvar för dem och inte göra mig beroende av den andre för att slippa känna så. Det är vanligt att personer som har svårt att öppna sig går i baklås om de känner andras förväntningar på att de borde vara annorlunda än de är. När jag tar ansvar för mina känslor och uttrycker kärlek, sårbar kärlek, det är då det har hänt saker. Och får jag inget gensvar, då backar jag upp mig själv så att jag kan låta skammen (om den kommer) kännas och famna den med empati. På så sätt kan jag låta känslorna flöda och ändå växa i kärlek till den jag vill vara nära. Inte lätt alltid, det ska gudarna veta, men en väg att gå.
För mig är det en styrka att visa sårbarhet. En styrka som vissa kan uppfatta som svaghet. Ju mer man vågar visa. ju ärligare man kan vara – desto finare människa och desto lättare att umgås med andra.
Det är ett väldigt genomtänkt, vackert och ärligt inlägg du har skrivit.
Jag är ny på din blogg, men kommer absolut att fortsätta läsa 🙂
Önskar dig en fin kväll på alla vis,
kram Lina
Ps – Jag insåg för ett halvår sedan att jag har karaktärsdraget HSP och är enligt vad det skrivs om i ”Drunkna inte i dina känslor” en person som är sk ”starkskör”. Min förhoppning är att få förståelse hur dessa två sidor, stark och svag, ska samarbeta på bästa sätt …
Hej Lina!
Skönt att känna att sårbarheten är en styrka. Jag håller med dig om att den är det, särskilt när den är fri från skam. Det luriga med omedveten skam, är att den kan göra sårbarheten till något dåligt eller fult, vilket det ju absolut inte är. Sårbarhet är att vara öppen och levande.
Stark-skör ja. Det finns ju ingen motsättning där. Man kan vara skör och känslig och i det stå stark, grundad och trygg. Lycka till med utforskandet!
Med stor värme,
Evalotta.
Intressant! Har just själv funderat lite över detta och kommit fram till väldigt lika tankar. Tack!!
Jag har trott mig förstå vad sårbarhet är. i alla fall i stora drag, och hur den kan ta sig uttryck i olika mellanmänskliga relationer. Nu, efter stora prövningar i en nära relation känner jag mig mycket förvirrad. Speciellt har jag svårt att utröna relationen mellan sårbarhet och gränssättning. Hur sätter man gränser samtidigt som man stannar kvar i sin sårbarhet? Ibland förefaller det mig som att den som strävar efter att visa sig så ärligt som möjligt också kan bli ett ”villebråd” för den som där och då inte är villig att göra detsamma.
Vänligen, C.