Hoppa till innehåll

När det inre barnet tar över känslorna.

Det inre barnet är en fantastisk tillgång till kreativitet, mjukhet och livfullhet.

När barnet stannat i växten känslomässigt, kan det emellanåt göra det svårt att vara trygga, mogna vuxna. Om man lär sig känna igen sitt inre, osedda barn när det gör sig påmint i ens vuxenvardag, är mycket vunnet. Då kan vi börja sortera bland känslorna och ta ansvar för att välkomna barnet fram med värme.

Hur märker man då att barnet är framme?
Jag skulle tro att en stor del av våra relationsproblem beror på barnet.
Om det inre barnet bär på känslor av att vara avvisad, kan vi som vuxna vara mycket lyhörda för tecken på att vi blivit avvisade igen och reagera på det (även om det inte ens hänt, i nuet). Bär barnet på känslor av att vara oönskat, tror barnets vuxna människa ofta att det är oönskat (även om det inte är så). Bär barnet på en känsla av att vara bortvald, är det naturligt för den vuxna att känna svartsjuka. Exemplen kan radas upp och bli många.

Ett inre barn som är oönskat av sin vuxna människa, kan reagera på det med ångest och nedstämdhet. Om vi försöker få denna ångest och nedstämdhet att försvinna, kan barnet känna sig oönskat igen och så går det runt.

Barnet gör återkommande försök att bli sett av oss, vilket kan ge oss återkommande perioder av nedstämdhet. Det kan även komma fram när någon kommer oss nära. Man kan känna igen barnet i gamla mönster som kommer tillbaka i oss. Ofta kan vi möta vårt sårade barn i de beteenden vi har svårast för hos oss själva. Detta är logiskt, då barnet uppfattade att vissa behov och känslor inte var önskvärda och stötte bort dem. När vi finner reaktioner och beteenden hos oss själva som vi inte vill ha, är det en god idé att försöka göra en motrörelse; att välkomna istället för att försöka förändra.
Välkomna nedstämdheten fram. Välkomna alla känslotillstånd du spontant vill bli av med. Välkomna dem, för rätt förstådda ger de dig tillgång till en rik del av dig själv.

Något händer när vi slutar försöka läka våra sår och istället välkomnar dem att finnas. Då kommer så småningom värmen; den inifrånkommande läkande värmen. Perspektiven förändras och vi får tillgång till vårt vuxenjag och dess nyanserade förmåga att tolka sin verklighet och agera därefter.

Med värme,
Evalotta.

5 kommentarer till “När det inre barnet tar över känslorna.”

  1. Man kan ge sig själv en kram och verkligen känna det lilla barnet inom sig! Ge och förlåta sig själv så som det barn man är! Se det lilla barnet och känn de små armarna som du tröstar och ge massor av kärlek till den lilla vän som barnet är! <3

  2. Tack för en välskriven text som gav mig svar på det jag sökte efter, hoppas nu att detta kan hjälpa mig med mitt inre barn som skaver.
    Med värme & kärlek Kajsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.