Jag möter ofta människor som inte kan se sitt eget ljus.
Vi möts för att de är i någon slags kris eller i en tid i livet då de vill hitta till något nytt.
Det kan vara en lågmäld, utdragen kris
där en känsla av meningslöshet lägger sordin på glädjen och kreativiteten;
en mer stormig kris med ångestattacker, starka känslor och svängningar
eller en kris där de stora frågorna slår klorna i ens person och man får ompröva allt.
Ofta känner man i det läget inte att ens inre ljus och klarhet lyser starkare än vanligt,
men jag kan se det.
Själv känner man snarare depression, stagnation, kaos, panik, skam, rädsla, oro, dödsångest, livsångest eller liknande. Längtan efter att finna något som bär är påtaglig.
Huvudets kontroll och förmågan att vara stark och hålla samman sig själv har börjat bryta samman, vanliga strategier för att skapa trygghet fungerar inte längre,
det som brukade vara roligt har mist sin dragningskraft
och det finns inte längre något yttre att hålla sig i.
Även då den jag vägleder själv bara känner oro, mörker och kaos,
kan jag ofta se hur ett inre ljus lyser igenom allt mer.
Det finns i oss alla ett ljus och en kärlek som vill nå vårt medvetande;
en villkorslöst älskande inre kärlek som vill hitta fram till oss.
När den här kärleken vaknar i oss och börjar påkalla vår uppmärksamhet,
kan det ta sig formen av en kris.
Den här kärleken är en stor skatt,
den är vårt inre hem och den villkorslösa fristad där vi erfar hur innerligt älskade vi är.
Det är en kärlek där man inte kan säga om vi är den älskade
eller den som älskar, för det är samma sak.
Det ljuset kan vara bortglömt eller oupptäckt för oss.
Det kan ha legat gömt djupt därinne under hela vårt liv.
När det vill bryta fram till oss, tar det med sig det vi glömt och gömt,
som infrusna känslor, sårbarhet, utsatthet och ensamhet.
Ljuset som vill fram, tar med sig mörkret på vägen.
Mörkret kan kännas mörkt, men i botten är det ljust.
Ett skönt sätt att genomgå en kris, är att bejaka den.
Ingenting är fel, ingenting behöver fixas till eller dövas.
Orkar man inte vara i krisen, kan man kanske döva den för att ge sig själv en tidsfrist.
Det är ok, man får snart en ny chans,
för när ljuset vill igenom så vill det;
man kan lita på processen.
Det är klokt och oändligt värdefullt att hitta en vägledare;
någon som kan spegla det som sker,
någon som själv gått vägen fram och vet att ljuset finns där.
Det ljuset och den kärleken är värt allt!
Vi slutar inte genomgå utvecklingskriser för att vi blivit vuxna,
och vi behöver dem för att vända oss inåt och finna vad vi söker.
Det inre kan vara en snårskog av känslor, tolkningar, mönster,
blinda fläckar och avstängda rum;
av tomhet och stress och huvudet kan blanda sig i med snurrande tankar.
Att finna någon som kan hjälpa en att navigera är guld.
Det kan vara en vägledare i bokform eller någon som man träffar,
en grupp eller en vän;
något stöd på vägen behöver vi alla.
Det jag ville säga med detta inlägget är att det finns ett ljus inom oss alla som bär,
en kärlek som vill igenom och nå vårt medvetande.
Detta kan utlösa en kris och det kan vänta i botten av en kris (stillsam som omvälvande).
Har man väl en gång upptäckt detta, vet man att man kan lita på processen.
Det är bara att ge sig hän och låta det ske som ska ske.
Den kärlek vi möter i botten av oss själva när vi inte längre har något att komma med,
är värd allt.
Med värme,
Evalotta.
Vackert, vi behöver alla någon som vandrar bredvid 🙂 har skrivit om det jag med i min blog,
Mm, medvandrare!
Stort tack för det inlägget! Precis vad jag behövde läsa just nu.
Det gläder mig att höra! Vi behöver alla bli påminda om det vi kanske någonstans redan vet.
Oj. Just nu. Var det här precis vad jag behövde läsa. Är mitt i kris och process där jag famlar efter tillit och något att hålla mig i. Läser vidare på din sida, dina kloka vackra ord, och känner plötsligt något som klickar till i mig. TACK!
Underbart att höra! Det är så värdefullt att känna igen något som stämmer för en och det är lika fint att få påminna som att få bli påmind.
Jag ser inte alls själens mörka natt som ngt fint. Stort lidande. Sjukhus vistelser avlöser varandra med behandlingshem. Jag har ingen hand att hålla. Jag har ingen familj o inga vänner kvar. Denna resa har slukat alla. När jag säger att jag är ensam så menar jag ensam. Har gjort flera självmordsförsök o övervägt ett nytt. Jag är trött på att byta sängar. Eftersom Jag inte har ngn som kan stötta har det blivit att jag sökt mig till vården. Det är rena terrorn för de tror inte på Själens mörka natt. Då får jag ingen bra vård. Resultat nya sjukhusvistelse när jag inte klarar av att lida längre. Ärligt jag tror nu att Gud vlill att jag ska ta livet av mig annars hade han sänt ngn som kan vara till stöd de värsta stunderna. Han lyssnar ju inte ett SKIT. Jag är så förbannad på honom o hela denna SKIT. I tolv år har jag varit kund på psyk o jag blir bara sämre o sämre. Det börjar ju inte finnas ngt slut på detta. Ja om man tar dödlivet av sig. Ni får ursäkta att jag skriver så här tråkigt men det är verkligen ohållbart jag orkar inte mer.
Mvh
Elvira
Kära Elvira,
Jag vet vad du pratar om. Jag räknar till 12 år för mig själv också nu. Jag vet inte hur jag ska orka. Ändå går dagarna. Allt känns mörkt. Men jag har börjat ana ljuset. Vårt uppdrag är att leva, glöm inte det. Det enda du måste göra är att leva. Och älska. Vad det än må vara. Ditt liv är viktigt! Ditt liv är värdefullt! Oändligt värdefullt! Och även om du känner dig ensam, så lider du inte ensam. Jag, och många andra, lider med dig. Vi ska klara det tillsammans!
Hej David
Jag hittade detta inlägg av en slump. Såg att jag skrivit hit.
Jag har fortfarande inte hittat ljuset kärleken. Jag befinner mig fortfarande i mörkret. Deprimerad inget är kul. Hittar inte ngt glädjande. Allt är bara svart. Vet du vart man ska söka hjälp när det gäller Själens mörka natt. Har nu stampat på samma ställe i flera år.
Berätta gärna hur det gått för dig.
Vänligen Elvira
Hej har gått igenom själens mörka matt lång och utdragen dömer mej skälv hårt men vill få nåd och tillåta mej själv att jag också är värdefull Behöver hjälp men har inte råd.
Mvh
Ingegerd Hellgren
Jag hoppas att du kan hitta någon som förstår det här i kyrkan. Där kan du få själavårdande samtal gratis.
Hej Evalotta,
Din text om det här var värdefull för mig att läsa. Jag har gått igenom någon slags ”storm” i höst, där det pendlade från mörkaste mörker, ångest och dödsångest till att jag flög runt jorden och kunde se helheten och meningen med allt levande. I en dröm mötte jag döden som sträckte fram sin hand och jag följde med. Tvekade en kort sekund men följde med, med orden till min familj ”ni kommer väl och räddar mig”. Något gammalt i mig försvann och jag kände mig som pånyttfödd på morgonen. Dock har jag senare fallit in i några gamla rädslor/mönster igen, men jag litar på att även de kommer gradvis försvinna. Tack för dina ord som hjälper på vägen.
Hej Annica. Det är en speciell process du beskriver. Jag förstår att något händer i själsdjupen hos dig. Det är en process att ge sig hän åt och samtidigt en process där man får öva sig i att ta hand om sig själv på nya sätt. Möta allt inom sig med samma kärlek som vill nå oss inifrån vårt djupaste djup. Släppa igenom den, låta sig älskas villkorslöst. förstå hur älskade vi är.
Det är en övning. Jag önskar dig allt gott på vägen. Med värme, Evalotta.
Det här inlägget från 2014 om själens dunkla natt resonerar ganska starkt i mej. Det är ungefär så där jag vill och hoppas att det egentligen ska vara. Att i det mörker jag känner och känt så länge finns ett stort ljus som vill komma fram.
Har bara så svårt att se det. Och samtidigt vet jag också att många människor självmant slutar sina liv, på sätt som känns allt annat än ljusa, och då känns det ju som att ljuset aldrig hann fram?? Eller hur ser du på det? Är det då helt enkelt så att ljuset bara aldrig lyckades ta sej igenom det kompakta mörkret? Finns ljuset även hos dem som räknas till de allra ondaste? Vad är det som avgör hur processen slutar i varje enskilt fall?? Inga lätta frågor kanske.
Det är som du skriver. Jag har funderat en del på det och undrar också varför vi har olika lätt att få kontakt med det där ljuset i botten av allt. Jag har så svårt att tro att det inte skulle finnas innerst inne i alla. Men det här är svåra frågor och man kan bara tro och inte veta. Jag önskar så att alla fick erfara det där ljuset; det som älskar en till läkning inifrån.
Hej
Vart söker jag hjälp ang Själens mörka natt?
Hej Elvira!
Jag vet inte, tyvärr. Det kan vara en bra terapeut som hjälper dig att komma närmare ditt hjärta, i prat eller genom kroppen. Man får leta och be om att finna rätt hjälp. Med värme,
Evalotta.