Att förstå skuld ur ett empatiskt perspektiv

Skuld känner vi när vi analyserar, kritiserar och dömer oss själva för hur vi agerar.

När vi inte ser och har kontakt med våra goda avsikter som ligger till grund för vårt agerande,
kan vi istället börja kritisera och döma oss själva. Vi gör så för att försöka tillgodose våra allmänmänskliga behov och även om det inte fungerar, så är det ett sätt att försöka ta hand om sig själv.

När vi känner skuld, är det ett tecken på att vi dömer oss själva och har tappat kontakten med det som är levande i oss; våra känslor och våra behov. Skuld kommer när vi tror att vi är ansvariga för andras känslor och reaktioner, behov och önskningar. Skulden vänds utåt i ilska och aggression när vi tror att andra är ansvariga för hur vi känner och reagerar, för vad vi behöver och önskar oss.

Känslan av vag, odefinierbar skuld kan bli som ett konstant underliggande tillstånd om vi inte vet hur vi ska ta ansvar för vad vi själva känner och behöver. Kanske har vi levt hela vårt liv i relationer där man hållit varandra ansvariga för sina egna känslor och behov och därför tränat sig i att lyssna efter kritik istället för efter känslor och behov. Närhet kan ha kommit ihopbakat med krav och skuld på ett otydligt med kännbart sätt.

En vanlig källa till skuld är att man tagit avstånd från någon närstående, till exempel en förälder, eller att man försöker skrämma bort dem som vill en väl och kommer nära. Jag tror att det ofta är ett uttryck för längtan efter skuldfrihet och ett försök att möta behovet av utrymme för att hitta in till sig själv.

Om vi levt större delen av vårt liv i tro att andra är ansvariga för våra känslor och behov och vi för deras, då känner vi förmodligen skulden väl. Den kan nästan få som ett eget liv i oss och göra oss till någon vi inte är. Likaså har det förmodligen fört oss in i ett tillstånd av maktlöshet inför oss själva och våra relationer där vi fastnar i samma  mönster igen och igen. Vi får inte den kontakt vi längtar efter och når inte fram till hjärtat. Närheten och enkelheten uteblir och vi mår inte bra.

Vägen från ett tillstånd av skuld till ett tillstånd av inre frihet, går ur ett empatiskt perspektiv genom att börja lyssna efter vad man själv känner och behöver utan att kritisera, döma eller analysera detta. När vi är i kontakt med vad vi känner och behöver, godkänner och bejakar detta, inte håller någon annan ansvarig för detta eller dömer oss själva för det, då flödar livet i oss. Då mår vi bra, blir fria att känna och leva och relatera från hjärtat.

Det är för många lättare att säga än att göra, så jag återkommer med mer praktiska verktyg för detta.

Med värme,
Evalotta.