”Men vad säger kyrkan om att du minns tidigare liv och livet mellan liven?
Om att du kommunicerar med sådana som gått ur tiden?”
Jag får frågan för att jag är teolog,
har arbetat som pastor och gör inhopp i kyrkan ibland.
Får man tro som jag då?
Jag menar att det går alldeles utmärkt.
Jag är en del av kyrkan och den del av kyrkan som är jag, ser det så här.
Andra ser det på ett andra vis.
Vad synd det vore att inte ge sig hän och utforska den andliga dimensionen
om man har lätt för att komma i kontakt med den.
Att stå i kontakt med livets evighetsdimension ger perspektiv på jordelivet.
Födelse och död bildar par, inte liv och död.
Livet lever evigt.
Livet på jorden är ett liv i begränsningen, i dimman.
Så lätt vi tappar vår klarsyn här.
När vi står i kontakt med den andliga dimensionen,
får vi tillgång till vishet, klarsyn och en kärlek starkare än allt.
Kanske är alla de liv vi upplever att vi lever parallella,
kanske pågår allt samtidigt från ett annat perspektiv.
Hela berättelsen om Jesu död och uppståndelse kan med lätthet läsas
som en berättelse om hur livet fortsätter när kroppen dör;
hur kärleken från den älskade man mist kommer som en ny kraft i ens eget hjärta.
Kärleken som kom utifrån blir en kärlek som lever inifrån.
När det handlar om tro, kan ingen veta och således står det var och en fritt
att vara kristen på sitt eget vis, om man nu ens vill definiera sin tro i ord.
Orden behövs ju bara för att vi ska förstå varandra
och ibland kan just orden göra att vi inte förstår.
Jag gillar frihet. Det viktigaste är att vi hittar fram till kärleken på något vis.
Med värme,
Evalotta.
Jag har i ett häfte redogjort dels för de senaste vetenskapliga rönen och dels gjort ett ingående bibelstudium om reinkarnation, som ger starkt stöd för att tanken finns med i Bibeln, speciellt i Jesu profetiska utsagor. Häftet heter ”Reinkarnation – en del av Guds plan?”
Så uppfriskande!