Tänk dig att allt som finns att veta om dig, kom ut i ljuset till allmän beskådan.
Det skulle förmodligen vara en upplevelse full av bävan, kanske skam och rädsla, men skulle även ge en känsla av frihet. När allt väl är ute i ljuset, finns inte längre något att dölja och skydda.
Det är en fantastisk känsla.
Många av oss försöker skydda våra hjärtan genom att hålla saker för os själva; hålla oss själva tillbaka, inte visa för mycket, inte blotta vad som rör sig inom oss och inte ta några känslomässiga risker. Sakta krymper livsrummet. Det som en gång var avsett att skydda, blir så småningom ett fängelse; vi blir tillrättalagda snarare än sanna och reduceras till en bråkdel av dem vi egentligen är.
Vill vi få tillbaka vårt livsrum, kan vi roa oss med att försöka finna och lära känna skammen.
(Man får ha självdistans, det underlättar.)
Skam kan få ett pansar att hårdna kring hjärtat och den kan få vårt livsrum att krympa med kraft.
Lär vi känna skammen i oss och för fram allt inom oss i ljuset, då finns det inte längre något som kan hindra oss att vara de vi är. När vi själva har godkänt oss som vi är, med alla våra känslor, behov, beteenden, reaktioner och egenheter, då spelar det inte längre någon roll vad andra tycker.
När vi godkänt och börjat älska det faktum att vi är mänskliga, med allt vad det innebär av känslor, tillkortakommanden, styrka, vilsenhet och storhet, då finns det inte längre något att skydda.
Det som kommer emot oss kommer inte att kunna skada oss. Det kan väcka smärta, sorg och rädsla, men det är känslor som hör livet till och som går över om de inte fastnar i skam.
När vi tillåter oss att vara kännande människor, kan vi bejaka den kärlek vi känner till varandra och visa den, utan tvekan eller förbehåll. Vi kan våga försöka, visa oss med alla våra mångfacetterade sidor och härbärgera alla känslor och tillstånd en människa kan vara i med vår värdighet i behåll.
Där är vi fria. Makten finns i våra egna händer, i våra egna hjärtan. Vi har varandra att ta hjälp av, men varje människa behöver själv fatta modet att godkänna sin mänsklighet. Det kan vi inte göra åt någon annan; vi kan bara uppmuntra och spegla varandra vackra i allt.
När vi finner kärleken inom oss själva, när vi älskar igenom vår egen skam in i det mänskliga, då infinner sig en underbar frihet. Den finns där när vi tar emot oss som vi är. Inte en gång för alla, inte som ett konstant tillstånd, utan som en följd av en inre rörelse där vi är alltigenom mottagna – av oss. Där kan vi älska och dela och utsätta oss för livet på alla sätt. Det är alltid värt det.
Med värme,
Evalotta.